Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-04-26 10:09

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/bokrecensioner/bokrecension-med-suveran-kansla-for-unga-liv/

Bokrecensioner

Bokrecension: Med suverän känsla för unga liv

Bild 1 av 2 Amanda Svensson.
Foto: Alexandra A. Ellis/Norstedts
Bild 2 av 2 ”Ett system så magnifikt att det bländar” av Amanda Svensson.
Illustration: Norstedts

Amanda Svenssons nya bok kretsar kring tre syskon. En familjeroman där världen ändå är oändligt stor. Ingrid Elam läser en underhållande författare som får det mesta att hända i den lyhörda dialogen. 

Rätta artikel

Vad är det för ett system som är så magnifikt att det bländar? Titeln på Amanda Svenssons nya roman, den fjärde sedan debuten, utlovar ett sådant system, men noga läst handlar den om en väv där allt korsas och hänger ihop med sköra trådar.

Det börjar med en trillingfödsel, vips har de tu blivit fem, en familj, ”världens främsta trygghetssystem”, men glappet finns där från början, otrohet, förväxlingar och död; de tre syskonen glider långt isär. Plötsligt är de 26 år, en är hjärnforskare i London, en får sparken från en kvällstidning och åker till Påskön för att studera världens undergång, medan den tredje lever i en styvfamilj i Berlin, semestrar i Västerbotten och plågas av synestesi, hon ser färger och de gör ont.

En familjeroman, alltså, om band som tänjs till bristningsgränsen men ändå håller och drar ihop igen, och om att leva i en verklighet där alla system hotar att bryta samman, men där något slags överlevnad ändå är möjlig, kanske till och med trolig. 

Amanda Svenssons förra bok utspelade sig på skrivarkurs i Skåne. Här är världen oändligt mycket större, men inte den vi börjat vänja oss vid som läsare av samtiden med krig, flyktingar, båtar och Medelhavet som grav. Den nya romanen rör sig som den förra suveränt och med öra för tonskiftningar bland ung, vit medelklass med ordet i sin makt och kulturellt kapital på fickan.

Okomplicerat är det livet ändå inte. På hjärnforskningsinstitutet i London studeras neurologiska funktionsvarianter, en patient ser bara två dimensioner, en annan kan plötsligt måla som de stora mästarna, en tredje ser ljud som färg, inget är påhittat, allt är fantasieggande och går att läsa på flera plan. Vad händer om man uppfattar jorden som platt? Eller klimatförändringen som färger i vatten och luft? Vad skiljer god konst från ingen konst alls? Meningen med forskningen förblir oklar, men jakten på svar och tillfrisknande pågår.

Amanda Svensson lyckas med lätt hand teckna både mörker och ljus i den värld unga människor lever i i dag: anorexi och starka vänskapsrelationer, droger och snabbt förrunnen åtrå, besvärliga föräldrar och politisk galenskap, osäkerhet och gränslöshet. Det här är en rolig, underhållande, snabbfotad roman om det liv som pågår medan vi står vid avgrundens brant och tittar ner. Kan man föda barn? Vågar vi älska? De tre syskonen tvekar, ger sig hän, förenas och skiljs.

”Ingenting tar någonsin slut, men allting tar slut. Det är därför som såpoperan är det enda sanna berättarformatet, och såpbubblan det enda sanna konstobjektet” står det på sidan 509 av 552. Om Amanda Svensson har velat skriva en följetong där färggranna bubblor växer tills de spricker i tomma intet har hon bara delvis lyckats, tack och lov. 

Visst låter hon som i såpan handlingen drivas framåt av personernas inbördes relationer och osannolika eller slumpartade kopplingar, som när en undergångsprofet på Påskön visar sig vara släkt med chefen på forskningsinstitutet i London. Och visst finns här många av såpans typiska ingredienser: lagom stora grupper där några lämnar och andra kommer till, bortbytingar, missförstånd som leder till nya missförstånd (och avsnitt), och konspirationer som överträffas av verkligheten; men där såpan arbetar med yta, platta bilder och givna intrigmönster, ligger Amanda Svenssons styrka i hennes viga språk och i persongestaltningens djup.

Amanda Svensson (född 1987) debuterade 2008 med ”Hey Dolly”. ”Ett system så magnifikt att det bländar” är hennes fjärde bok. Foto: Alexandra A. Ellis

Det mesta händer i dialogen, som Amanda Svensson skriver med lyhördhet för hur olika personligheter och känslor visar sig i språket. Här finns hela skalan från autistisk rättframhet till ängslig förljugenhet och det är en fröjd att lyssna på hur personer växer fram och får djup. 

I den mån Amanda Svensson beskriver i stället för att berätta är det alltid någon av de fiktiva gestalterna som står för beskrivningen. På så vis kan en ung man sägas vara mycket, mycket vacker med gyllenbrun hy så att det fåniga och klichéartade ligger i den förälskade romanpersonens öga, och i förälskelsen blir som bekant det triviala upphöjt till unik sanning.

Vilket är då det system som bländar? Familjen, naturens osynliga rottrådar, kommunikationssystemen och ytterst är det västvärlden, så som vi länge har känt den, som är på väg att gå under i denna roman. Den gör det inte med en smäll utan med ett nästan lyckligt skratt.