Hur kan man ta sig an en litteratur som vill vara ”en levitation över boksidan, en pneumatisk text utan varje beröringspunkt med den materiella världen”? Efter Mircea Cartarescus ”Nostalgia”, efter trebandsverket ”Orbitor” och den långa versberättelsen ”Levanten” är jag inför läsningen av ”Solenoid” inställd på att själv försöka lyfta och bara flyta med i lufthavet av hallucinationer, drömmar, fantasier. 

Det visar sig vara klokt, för den nya, drygt 800-sidiga romanen vill inget mindre än föreställa det ofattbara, den fjärde dimensionen som visar ”världen sådan den egentligen är, obeskrivlig till och med för miljoner sinnesorgan som öppnar sig likt havsanemoner i havets oupphörliga rörelse”. 

Den fjärde dimensionen! Det jag trodde var ren science fiction visar sig efter en snabb sökning vara beprövad vetenskap, och med Wikipedias och Cartarescus hjälp hittar jag Charles Howard Hintons försök att med hyperkuber visualisera en extra dimension. Romanen nämner flera andra som prövat att spränga sig bortom den materiella världens gränser, bland andra Nicolae Minovici, som genomförde ett stort antal kontrollerade hängningar av sig själv, avbrutna strax före döden men tillräckligt varaktiga för att ge Minovici syner som han sedan tecknade. För att inte tala om alla  fantasier i litteraturen och konsten, Salvador Dalís surrealistiska målningar, Franz Kafkas förvandlingar och många, många fler.

Det är lätt att förlora sig i romanens labyrintiska utsvävningar, desto viktigare då att påpeka att ”Solenoid” har en fast struktur under den kalejdoskopiska ytan. Berättaren är en anonym grundskollärare som i sin ungdom tvärt avbröt en spirande författarkarriär när han läste upp sin dikt ”Fallet” och gjorde fiasko. ”Fallet” är också titeln på den dikt som en gång blev Mircea Cartarescus genombrott. Hade vår anonyma berättare mötts med samma jubel som den unge författaren hade hans liv blivit helt annorlunda, men verkligheten är nu en gång så undersamt ordnad att varje grässtrå människan trampar på kan vara en skiljeväg där livet ändrar riktning.

Berättaren har dock inte helt givit upp skrivandet, han för dagbok över sina enahanda dagar i skolan, över sina nattliga drömmar, och över sina minnen. Detta svällande manuskript är romanen och den rör sig obehindrat mellan de tre världarna: minnen av alla barnsjukdomar i hemmet på Stefan çel Mare – en central adress även i Cartarescus tidigare romaner – varvas med nattens hallucinatoriska drömfärder och möten i lärarrummet, där risken att bevakas av hemliga polisen Securitate tömmer varje samtal på innehåll. 

Huset berättaren bor i är byggt ovanpå en solenoid, en jättelik magnetspole som gör det möjligt för honom och hans sängkamrat Irina att levitera även i vaket tillstånd vilket gör deras kärleksmöten till något utöver det vanliga, rent av avundsvärda. 

Dock är den kroppsliga föreningen här verkligen inte den enda möjliga vägen till ett utvidgat medvetande. Berättaren försöker hitta utgångar men stöter överallt på släta väggar, den egna hjärnans begränsningar är en, men det väldigaste hindret mellan honom och en högre dimension är ändå döden. Han har levt med den ända sedan han förlorade sin tvillingbror så tidigt att han inte minns honom och han har sedan barndomen läst kopiösa mängder sådan litteratur som följer sina hallucinerande hjältar till gränsen för det vetbara, Hamsuns ”Svält”, Strindbergs ”Ensam”, Rilkes ”Malte Laurids Brigge”, allt för att förstå döden.  

I ett av de starkaste avsnitten skildras de två år berättaren som liten pojke tillbringade på sanatorium tillsammans med andra tuberkulösa barn. Vistelsen är ett slags barnversion av Thomas Manns ”Bergtagen” och skapar utrymme för funderingar kring döden samtidigt som de omedelbara kroppsliga behoven ständigt tränger sig på: efter ett visst klockslag får pojkarna inte lämna sin säng för att gå på toaletten. 

Avståndet mellan eskatologi och skatologi, mellan läran om döden och studiet av exkrementer, är bara ett e kort hos Cartarescu. Hans världsbild är lika dualistisk som mångfaldig: människan är god och ond, fjäril och spindel, man och kvinna, men hon är det i en och samma kropp, tudelningen leder inte till en enkel och synlig uppdelning av världen utan tvärtom till insikten att universum är oändligt medan vi bara förmår uppfatta en bråkdel av det och våra inneboende möjligheter.

För den som har tillgång till den fjärde dimensionen är människan bara ett mikroskopiskt kvalster, medan kvalstret för det mänskliga ögat är något osynligt som kliar under huden. I en av sina drömmar stiger berättaren ner till de kvalster som byggt sig en värld i trekanten mellan tumme och pekfinger. Där lever de ensamma, okunniga om den högre makt som älskar dem, han som nu tar kvalstergestalt och går bland dem en liten tid. Jesus som kvalster! Människan må ha sina begränsningar men Cartarescus fantasi vet sannerligen inga gränser.

Till sist några ord om Inger Johansson: hon har översatt allt som finns på svenska av Cartarescu och jag förstår inte hur hon gör, men hennes tolkningar är mirakel som inte står transubstantiationen efter: hon förvandlar Cartarescus poetiska, stilistiskt mångskiftande rumänska till en svenska som förefaller berikad, som om orden kommer oss till mötes från en fjärde dimension.