Första delen i bok­serien om Filix Wood introducerar den ekonomiskt oberoende datorspelande gourmeten Filix, tolv år.

Han bor tillsammans med sin framgångsrika konstnärsmamma Iris, ett lika skönt hippie-original som galet överbeskyddande powerkvinna. Iris ser exempelvis hellre att Filix sitter och spelar datorspel på dagarna än att han går till skolan. Det börjar riktigt bra alltså.

När den datorspelande citypojken en dag står framför en friluftsbutik inser han vad hans verkliga kall i livet är: friluftsliv, skog, natur. Han spontanköper en fullständig utrustning och övertalar Iris att han och bästa kompisen Agnes ska få åka ut i skogen och tälta en natt. Saker går dock inte som planerat och mystiska ilningar i naveln leder honom vidare till en skyddad, magisk plats djupare in i skogen. En plats där han inte är ­välkommen. En värld av både gengångare, lava och människooffer.

Men boken som börjar som en lovande ungdoms-robinsonad där stadspojken Filix ger sig ut i naturen, lite ”Into the wild”, typ, övergår när han väl kommer till den magiska världen i skogen till ett ganska linjärt datorspelsnarrativ: svårigheter ska övervinnas, bossar besegras. Och till skillnad från mamma Iris och kompisen Agnes (som tidigt försvinner ur historien) så är de personer han möter snarare rätt endimensionella, ofta mikroplakat för en enda åsikt eller ett enda temperament: mobbare, dryg, skrytsam, naiv, hatfull, ond, trickster.

Även språket väcker frågor. Filix fångas in av två vakter som båda bär stenåldersvapen och är klädda i djurhudar men pratar som: ”Vakt. Du vet vad som gäller vid sådana speciella situationer… Ja, Rubus. Krisplanen. Jag inställer mig hos gruvrådet.”

Förutom en del logiska luckor hänger Dahlin dessutom rätt många bössor i farstun som sedan aldrig avlossas. Idéer och företeelser passerar revy utan att få en rimlig förklaring och möjligen är det tänkt att dessa saker ska få sin förklaring i kommande delar.

Men varför inte se över gestaltning och innehåll ­redan på de första 370 sidorna?