Bokrecension: Modianos ”Slumrande minnen” är höstens lilla mästerverk

De är svåra att värja sig emot, Patrick Modianos romaner. Under några år kring millennieskiftet var han förtjust i motivet ”eter”; ibland i form av ångor som hans karaktärer inandades på hotellrummet, ibland som narkosmedel på Paris sjukhus. Under eterns inflytande löstes gränserna upp mellan dröm och verklighet, och slumrande minnen väcktes till liv. Man kan lugnt säga att Modiano själv har samma verkan, åtminstone på sina trogna läsare. Det är något med ordens hypnotiska melodi, det dämpade ljuset och hur skuggorna faller.

”På söndagskvällarna samlades några personer i Martine Haywards våning och jag var en av dem”, heter det i upptakten till den senaste romanen. Mer än så behövs inte, för att etablera det specifika töcken som sätter fantasin i rörelse och för att berättelsen ska rulla i gång. Vad som sedan bjuds är på ett plan en nytolkning, kanske ett slags litterär director's cut, av 80-talsromanen ”Minnets kvarter”. Som alltid handlar det om unga människor på glid, skyddslösa sökare som för en tid hamnar farligt nära kriminella kretsar men också viljelöst låter sig snärjas av dubiösa sektledare.

En klassisk Modiano, men något är ändå annorlunda. Tonen enklare, kulisserna reducerade till några få exakta detaljer – en päronformad strömbrytare på nattduksbordet, en mörkläggningsgardin från krigsåren. Länge inbillar jag mig att det denna gång är Patrick Modianos egen röst som talar till läsaren. Att han nu bestämt sig för att avstå från masker och i stället träda fram ur skuggorna och skriva en nästan essäistisk kommentar till det egna författarskapet.

Som om man gick bredvid honom i trettonde arrondissementet småpratar han förtroligt om sitt förhållande till topografin: ”Och det tycks mig som om den gamla världen under de åren, 1963 och 1964, tog ett sista andetag innan den störtade in, i likhet med alla de hyreshus och andra byggnader i förstäderna och ytterområdena som snart skulle rivas. Vi som var unga då hade privilegiet att i ytterligare några månader omges av den gamla miljön.”

Men det är så klart en fälla. Autofiktion är världens äldsta trick, och egentligen blir man inte förvånad när det mot slutet visar sig att även denna berättelse är författad av någon annan – en viss Jean D. Man borde ha förstått det, Modiano är alltid en författare som gömmer något medan han samtidigt visar upp något annat. Och det slår mig under lektyren att just den här boken är ett fint tillfälle att ompröva det vi trodde oss veta, att så långt det går nollställa den vid det här laget alltför cementerade uppfattningen om honom.

Modiano om Nobelpriset: ”Overkligt, som om jag såg mig själv”

Kanske skymmer melankolin sikten, kanske är det så att det lyckorus hans berömda vemod utlöser hos läsaren avhåller oss från att närmare syna konstruktionen. Vi recensenter har ibland nöjt oss med att framställa honom som en flanör i skymningstimmen, evigt på spaning efter det svunna seklets ljusskygga vålnader. Givetvis har vi då applåderat skönheten, hur förföriskt 60-talets Paris skimrar i Modianos magiska backspegel. Ett beröm som inte alltid gjort honom rättvisa.

För vid närmare påsyn är han inte den där tankspridde, milde dagdrömmaren. Utan en tekniskt enastående skicklig författare, makalös framför allt i konsten att kombinera högt och lågt. Kioskdeckare och poesi, en chanson av Piaf, en strof av Apollinaire; allt fogas samman till en mosaik som är så fulländad att man ibland tar den för självklar och inte ser det mästerliga hantverket. Vad som sällan nämns är hur lekfulla Modianos skapelser i själva verket är, och hur de genomsyras av en sofistikerad humor som kommer till uttryck i fascinationen för sådant som prydligare författare aldrig skulle befatta sig med.

Även i den nya romanen använder han sig av två beprövade inslag: melodram och ockultism. Svartabörshajar och hemliga poliser glider förbi; så småningom ligger ett lik på hallmattan, ett vapen måste försvinna – helst dumpas i kloakerna. Sedan ett antal romaner tillbaka kombinerar han den sortens motiv med rekvisita hämtad från ockultismens eller spiritualismens vindskontor: tarotkort, kristallkulor, läran om den eviga återkomsten. I samband med Nobelceremonin skapade författaren förvirring, kanske förstämning, bland rationella svenska frackeminenser genom att antyda att han i ett tidigare liv vandrat genom ett snötäckt Stockholm; en existens han vagt påstod sig minnas.

I ”Slumrande minnen” återkommer en bokhandel specialiserad på verk om själavandring, astralresor och änglar. Kanske är det där huvudpersonen kommit över en handbok i konsten att styra sina drömmar. I alla fall släpar han den med sig från hotellrum till hotellrum, och snart har den påverkat honom så mycket att han inbillar sig att även de gestalter han möter i verkligheten går att ”styra i en annan riktning”.

Den där föreställningen, att vi regisserar våra egna drömmar, färgar oundvikligen av sig på hela handlingen. Kanske är det denna gång inte minnen som avhandlas, utan hågkomster av drömmar? Aldrig tidigare har konturerna varit så här vaga hos Modiano: knappt har en person introducerats förrän hon glider över i en annan, precis som tidsplanen – och hotellrummen, barerna – också oavbrutet glider över i varandra. Montmartre, säger berättaren, ”tycktes mig plötsligt vara ett imaginärt Montmartre”.

Läs mer: En vandring genom Paris med Patrick Modiano

Att man ständigt vill citera är så klart översättarens förtjänst. Om jag räknat rätt är detta den fjärde Modiano som Anna Säflund-Orstadius tolkat till svenska och liksom med föregångarna skapar hon en text som är både kompakt och luftig på en och samma gång, ett kongenialt fönster mot Paris mysterier.

Det fina är ju att man aldrig blir färdig med detta författarskap; saknaden som infinner sig när man läst ut en bok dämpas av insikten att man när som helst kan läsa om hans tidigare.