Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-09-18 11:35

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/bokrecensioner/bokrecension-monika-fagerholm-forsoker-radda-bambi-gang-pa-gang/

Bokrecensioner

Bokrecension: Monika Fagerholm försöker rädda Bambi gång på gång

Bild 1 av 2 Endast en stor författare kan skapa en sådan språklig energi som Monika Fagerholm gör.
Foto: Niklas Meltio
Bild 2 av 2

Monika Fagerholms ”Vem dödade bambi” är en intrikat roman som präglas av ett stilla raseri. Åsa Beckman blir lycklig av att vistas i ett språk som är så fysiskt och kroppsligt.

Få författare skildrar platser på ett lika suggestivt sätt som Monika Fagerholm. Själv är jag säker på att jag i verkligheten faktiskt besökt Helsingforsförorten där Diva i romanen med samma namn växer upp eller Trakten där Eddie de Wire drunknar i Bule träsket i ”Den amerikanska flickan”. 

Nu har jag definitivt också varit i den välbärgade villastaden strax utanför den finska huvudstaden där Fagerholms nya roman ”Vem dödade bambi?” utspelar sig. Här bor företagsledare, politiker och advokater. I det enda höghuset växer Gusten upp tillsammans med sin operasjungande mamma Angela. En bit bort bor hans barndomsvän Nathan Häggert vars mamma just blivit chef för den nyliberala tankesmedjan Guldfontänen.

När Angela är ute på turné får Gusten bo hos familjen Häggert i deras stora villa med sjöutsikt.

Det har gått sju år sedan Monika Fagerholm gav ut sin senaste roman, ”Lolauppochner”. I en tid när många författare har oroväckande hög produktionstakt dröjer det fyra, fem år mellan var bok. Hon började bli ett namn med ”Underbara kvinnor vid vatten” (1995), fick sitt stora genombrott med ”Diva” (1998) och belönades med Augustpriset för ”Den amerikanska flickan” 2005.

Det sägs ofta att denna finlandssvenska författare skapar platser som svävar mellan fantasi och verklighet, men jag skulle snarare säga att hon ägnar sig åt realism. Det är så här verkligheten ser ut för Fagerholm. Hos henne skapas platser genom lager av historier, minnen, drömmar, fantasier, förluster, begär och förnekelser och fungerar som psykisk undervegetation för människorna som lever där.

Som i villastan. Vintern 2008 skakas den av en gruppvåldtäkt. Under en sportlovsvecka binder fyra tonårskillar en ung tjej och våldtar och misshandlar henne i över åtta timmar. Nathan är drivande, men även den försiktige Gusten deltar. Medierna rapporterar lystet om ”Skräckfyrklövern” eller ”Våldtäktspojkarna”.  Föräldrarna, som är måna om sina familjenamns rykten, anlitar en mediestrateg och vägrar att uttala ordet ”gruppvåldtäkt”, utan kallar det ”incidenten”, ”misstaget” eller rätt och slätt ”det där”. 

På ett intrikat sätt visar Monika Fagerholm hur våldtäkten påverkar alla i villastan, både de som står ut med att kännas vid den och de som inte gör det. Den lever kvar som en dov och mörk kraft under de magnifika husen och driver människor åt olika, ofta oförutsägbara, håll. Inget blir någonsin sig likt. 

Jag höll på att skriva att Sascha, det 17-åriga offret, utgör romanens centrum, men det stämmer inte riktigt. Hon får egentligen inte mer plats än någon annan. Varför? För att den här romanen är skriven utifrån ett stilla raseri. Fagerholm tänker inte svika Sascha. Hon trummar in vad det handlat om: en gruppvåldtäkt. Men hon ger också Sascha värdighet genom att inte heller tvinga in henne i en bestämd bild av hur ett offer ska vara. Eller som Sascha själv uttrycker det: ”Det är väldigt svårt att vara i rollen som offer vilket inte är detsamma som att säga att jag inte är ett offer.”

Om titeln ”Vem dödade bambi?” klingar bekant så är det en 70-talslåt av Sex Pistols. Den skulle kunna stå som en rubrik över hela Fagerholms författarskap. Om och om igen återkommer hon till barndomens och tonårens fria och oskuldsfulla djärvhet – ofta i flickors och unga kvinnors gestalt. Hur oändligt lätt den förstörs. Men hon har parallellt en lika stor förståelse för hur drömmarna lever vidare i det stelnade och standardiserade livets reklam, märkes- och livsstilsprylar. 

Som hos bloggaren Emmy. Bloggare måtte vara den mest förenklat skildrade typen i samtida kultur, men Fagerholm lyckas göra Emmy, som sitter i ett av villastans glashus och försöker framställa sitt liv som lyckligt, till en rörande gestalt. 

Också hon är en bambi, men även Gusten och Nathan.  

När jag läser ”Vem dödade bambi?” blir det extra tydligt hur avgörande Fagerholms skrivsätt är för hennes romankonst. Här märks det för att själva handlingen och miljön känns mer bekant. Tänk er en språkrusig poet som satt tänderna i både Malin Persson Giolitos ”Störst av allt” och ”Solsidan” samtidigt. Hon glider mellan lyriska bilder och hård konkretion, lägger in frågor och parenteser och kursiveringar, låter vissa grundmeningar återkomma i olika variationer.

Jag kan tänka mig att vissa läsare inte gillar det, men jag blir direkt lycklig av att vistas i ett språk som känns så fysiskt och kroppsligt. Ibland riskerar hennes romaner att bli formlösa med alla sina magiska bilder och nyskapande formuleringar. Men i ”Vem dödade bambi?”, som är ovanligt kort med sina 219 sidor, lyckas Fagerholm skapa en balans så att den lyriska berättelsen ständigt rör sig framåt. 

Det är en stor författare som kan skapa sådan språkenergi. På ett ställe berättar Gusten, som en gång hade författardrömmar, vad han velat uppnå med sitt skrivande: att få ”lösgöra sig från verkligheten och samtidigt hämta den tillbaka för att få den att betyda det den skulle betyda. Med all sin frihet och all sin fantasi”. En perfekt beskrivning av Fagerholms fantastiska förmåga att genom fantasin hämta tillbaka verkligheten och ge den dess svindlande betydelse.