Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-05-24 01:19

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/bokrecensioner/bokrecension-naket-om-ett-liv-som-aldrig-blev/

Bokrecensioner

Bokrecension: Naket om ett liv som aldrig blev

Bild 1 av 2 Kristian Lundbergs kristna tro skiner genom allt han skriver.
Foto: Daniel Nilsson
Bild 2 av 2

När Kristian Lundbergs nya diktsamling är som bäst frammanar den människan i all sin rädsla och ensamhet, skriver Rebecka Kärde.

Rätta artikel

Tio år har gått sedan Kristian Lundberg fick sitt publika genombrott med romanen ”Yarden”. Där skildrade han sina egna erfarenheter som timanställd diversearbetare i Malmö hamn. Att boken kom när Alliansen satt vid makten, och effekterna av den nyliberala stympningen av arbetsrätten börjat bli synliga för var och en, bidrog säkert till dess genomslagskraft – liksom det omsorgsfullt beskurna språket.

Risken med Lundbergs texter är annars att de blommar över. Det gäller i synnerhet hans poesi. Här finns en monoman ådra som måste hållas kort, så att bildprakten och de många omtagningarna inte förlorar den kraft de i många fall äger.

Lyckligtvis innehåller Lundbergs senaste diktsamling gott om denna skärpa. ”Requiem över en förlorad son” kretsar kring förlusten av ett barn, en son – eller är det en dotter? – som dog vid födseln. 

Tomrummet är naturligtvis ofattbart. Och sorgeprocessen är ingen process, utan ett rasande, icke-linjärt tillstånd av förtvivlan där barnet aldrig slutar dö. Ömsom vänder sig diktjaget inåt, ömsom till barnets mamma:

”Jag skriver det enda som går att anteckna: / tom, mörker, ängel, vansinne / ingen förstår annat än tystnaden / Det var en son, du såg honom precis lika / tydligt som jag ser dig, det var en son, / det blev inte mer sagt än det” 

Sonen är specifik. Däri ligger en särskild smärta: att han trots sin tydlighet aldrig hann få ett namn, aldrig riktigt hann bli till. Men i någon mening är han också alla förlorade söner, inklusive Kristus. Det mässande tonfallet ger dikten karaktären av en bön: till Gud, men också till själva skrivandets bearbetande förmåga.

Lundbergs kristna tro skiner igenom allt han skriver. Det är en tro väl förankrad i jordelivet och den politiska verkligheten. Till massan av förlorade söner hör så även de flyktingar som diktjaget möter på Malmös gator. Återkommande skeppsmetaforer knyter an till erfarenheten av att befinna sig på ett faktiskt eller bildligt hav, omgiven av något mörkt, gränslöst och främmande.

”Requiem över en förlorad son” är Lundbergs första bok på förlaget Lindelöws. Och kanske ligger redaktörsbytet till grund för att texten känns en aning svamlig, en aning oredigerad, i jämförelse med annat han skrivit på senare år, som den lysande ”Låt oss förvandlas” (2017).

Likväl klarnar sikten då och då. Och i de stunderna, när Kristian Lundberg är som mest pregnant, står människan naken framför en, ensam och rädd.