Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-05-20 02:56

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/bokrecensioner/bokrecension-nar-det-stinker-i-edens-lustgard/

Bokrecensioner

Bokrecension: När det stinker i Edens lustgård

Inget snack om att norska Jenny Hval kan skapa suggestiv förvandling. Foto: Baard Henriksen/Oktober förlag

Ju mer som händer, desto abstraktare blir skeendet i ”Kokong”. Men det är inte för storyn man läser norska Jenny Hval. Hon är fruktansvärt språkskicklig och den utflippade prosan fascinerar. 

Aase Berg
Rätta artikel

Unga flickor och kroppsupplöst gränslöshet är inget ovanligt tema i samtidslitteraturen. Alltså romaner och diktsamlingar där hjältinnan sömlöst invaderas eller uppslukas av naturen och pendlar mellan mänskligt och djuriskt. Författare som skriver på det här viset brukar syfta till att skildra glidningar i identiteten. Flickorna brukar dessutom ofta vara gurleska, det vill säga den kvinnliga mallen för gullighet drivs till groteskerier och våld, i uppror mot kravet på att vara Duktig Flicka.

Tyvärr kan jag tycka att själva genren ibland börjar närma sig det klichéartade. Det är så det går när en bildvärld blir urladdad, när författarna tror att greppet i sig – inte hur det gestaltas – är själva poängen. 

När jag läser på baksidan av den norska författaren Jenny Hvals nya bok ”Kokong” – nu i lyhörd svensk översättning av Jenny Högström – blir jag alltså först misstänksam. Åh nej, tänker jag, inte en ung tjej till som skriver om ”queert begär” och skev sinnlighet och, med Jonas Thentes ord, behandlar läsaren som om hen vore BUP. Visst finns all anledning att fortsätta forska i det queera begäret, eller rättare sagt, jag skulle påstå att alla begär är både queera, oroande och rentav farliga. Men man måste inse att det inte längre går att göra det på samma sätt som det har gjorts hittills. Det räcker inte längre att gränserna ”luckras upp mellan kroppar och växter, dröm och verklighet” och att ”allt flyter samman, liksom organiskt.” Formen behöver vidareutvecklas.     

Jenny Hval har alla förutsättningar, eftersom hon är fruktansvärt språkskicklig. Inget snack om att hon kan skapa suggestiv förvandling. När den unga biologistudenten Jo reser som utbytesstudent till den fiktiva staden Aybourne lämnar vi snabbt realismen bakom oss och sugs in i en alltmer förvriden värld.

”Little Jo”, som huvudpersonen kallas, är demonstrativt barnslig i början. Hon känner sig extremt osäker på engelska språket, nästan som om hon hade hamnat i Japan med rudimentära språkkunskaper, vilket skapar ett förfrämligande eftersom få nordiska ungdomar är så engelskspråkigt bortkomna. Dessutom snurrar hon runt i den symboliskt laddade staden med en knölig karta – gps tycks hon inte ha hört talas om. 

Så småningom flyttar hon in hos den något äldre Carral som bor i en gigantisk gammal fabrikslokal, en hangar utan normala väggar och tak. I takt med den halv erotiska, halvt äcklade gränsupplösningen mellan de två kvinnorna, och också så småningom med deras manlige granne Pym, förvandlas fabriken till ”En rutten och stinkande Edens lustgård”. Att Jo studerar mykologi är ingen slump, eftersom svampar, mögel, mossa och ruttna äpplen snart börjar leva sitt eget liv i den fuktiga hettan. ”Det kändes som om bryggeriet hade förvandlats till en stor, blöt tank som väntade på att Carral och jag skulle börja förfalla.  

En kokong kan vara behaglig, men också klaustrofobisk, och på många sätt är romanen en återvändsgränd, trots att den vill handla om utveckling. Ju mer som händer, desto abstraktare blir skeendet. Det som från början känns nära och intimt förvandlas mot slutet till en vacker konstruktion, som om innehållet snarare gömmer sig bakom formen än utvecklas ur den. 

Det som räddar boken är alltså inte ”story” eller insikter utan själva detaljsensualiteten och iakttagelseförmågan: ”Jag låg inte längre på madrassen, utan rullade över de grova träplankorna på sovloftet. Inne i huvudet ljöd ekot av ett dovt knarrande, det måste vara dunsen efter min kropp som träffade golvet. Ljudet bildade en lång, mörk spiraltrappa av klanger som jag föll ner i.” 

Man kan gå in i kokongens alternativa verklighet utan att nödvändigtvis upptäcka något nytt, enbart för att det är så hallucinatoriskt och utflippat att befinna sig i Hvals låtsasvärld. En fascinerande bok alltså, om man tar den för vad den är – ett experiment med språklig suggestion snarare än nyskapande forskning om det osäkrade begäret.