Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-04-26 16:06

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/bokrecensioner/bokrecension-nar-isbjornarna-far-ordet/

Bokrecensioner

Bokrecension: När isbjörnarna får ordet

Yoko Tawada skriver oväntat om en björnklans liv. Foto: Henke Olofsson

Världen hamnar på sned och blir lätt absurd när djuren får tala. Johanna Frid läser en märklig roman av Yoko Tawada som kretsar kring ett gäng isbjörnarnas liv. 

Rätta artikel

Isbjörnen Knut dog den 19 mars 2011 på Berlins zoo, där han levde hela sitt liv. Knut var omhuldad och exploaterad – älskad världen över och en maskot för sin hemstad. Under sitt korta liv var han ständigt bevakad av media, begapad och beundrad som en inburad sagoprins. Den arme Knut – som både blev frimärke och del av en kampanj mot klimatförändringar – är en av tre protagonister i romanen ”En isbjörns memoarer”. Här berättar tre antropomorfa isbjörnar varsin egen historia, som tillsammans bildar ett slags uppbruten släktkrönika.

Samtliga isbjörnar har en verklig förlaga – både Knuts mor Tosca och hans sovjetiskfödda mormor har funnits i verkligheten. Författaren Yoko Tawada tar utgångspunkt i verkliga händelser – cirkuskonster, förflyttningar, björnskötare och tränare – för att gestalta björnklanens liv. 

När isbjörnarna får ordet hamnar världen på sned, den blir genomlyst av både klarare och underligare färger. Vissa delar av människornas tillvaro blir abnorma, absurda, medan andra okommenterat accepteras. Björnarna avvisar idén om nationell identitet (sedan urminnes tider har de ju rört sig fritt över norra halvklotet), men organiserar sig fackligt och kräver ett bibliotek på arbetsplatsen (och vill till slut köpa aktier när cirkusen de arbetar på ombildas till aktiebolag). 

Yoko Tawada är uppväxt i Japan, men bor sedan 1980-talet i Tyskland. Hon är produktiv, verksam på både tyska och japanska, men enbart ett fåtal verk har blivit översatta till svenska. Förra året belönades hon med amerikanska National Book Award för romanen ”The Emissary”. ”En isbjörns memoarer” publicerades ursprungligen på tyska 2014, och finns nu i svensk översättning av Jan Erik Bornlid. 

I memoarerna berättar isbjörnarna både drömskt och nitiskt ingående om sig själva, om sitt liv, sitt arbete och den eviga längtan efter Nordpolens vita vidder. Knuts mormor är en före detta cirkusartist i Sovjet, som Tawada låter bli en bästsäljande författare. Därefter emigrerar mormodern till Kanada och skaffar barn med en isbjörn från Danmark (!). Dottern Tosca blir cirkusprinsessa – känd för numret ”Dödskyssen” – och får i sin tur lille Knut, som skiljs från sin mor vid födseln. De tre berättarjagen befinner sig i ett gränsland mellan absurdism och socialrealism, sagoaktig fiktion och dokumenterad verklighet, mellan det djuriska och det mänskliga. 

Just det motsägelsefulla och arbiträra är romanens behållning: godtyckligheten i isbjörnarnas världsbild och självförståelse. Avsnittet som är Knuts mormors självbiografi – isbjörnen som arbetar som kontorist och blir lurad av en förläggare som eventuellt är ett sjölejon – är mest fascinerande. Här blir berättelsen nästan sagolik, medan avsnitten om Knut och hans mor i högre grad är knutna till verkliga händelser och isbjörnarnas faktiska tillvaro på cirkus och zoo. När mormodern reflekterar kring sitt eget skrivande är hon poetisk:  

”Det kändes underligt att skriva en självbiografi. Dessförinnan hade jag huvudsakligen använt mitt språk för att transportera ut en åsikt. Nu stannade språket kvar hos mig och berörde mjuka ställen inom mig.”

Kanske är avsnitten om Tosca och Knut för åsiktsbundna, för tydliga i sitt syfte att transportera ett budskap: isbjörnarna behandlas illa. De lever i en människornas värld men utan mänskliga rättigheter. De mutas med sötsaker och hotas med piska. Det är mycket möjligt att det är ett tillkortakommande hos mig som läsare; att jag vill vända bort blicken från piskor och burar, aggressiva tränare och björnar som cyklar i maneger – och i stället njuta av berättelsen om en isbjörn som kopplar av med en god bok, med en isbit krasande i munnen, som äter lax i stora lass och bär sin päls som ett klädesplagg.