Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-03-22 05:29

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/bokrecensioner/bokrecension-nina-waha-skriver-vansinnigt-roligt-om-helvetesmorker/

Bokrecensioner

Bokrecension: Nina Wähä skriver vansinnigt roligt om helvetesmörker

Bild 1 av 2
Foto: Kajsa Göransson
Bild 2 av 2

Nina Wähäs ”Testamente” saluförs av förlaget som en mordgåta, men handlar om oändligt mycket mer. Aase Berg läser en uppslukande familjehistoria som får henne att vilja flytta till Tornedalen.

Rätta artikel

Olyckliga familjer har vi läst om förr. Kufiga människor från Tornedalen också. Konstiga, fåordiga och försupna norrbottningar är inte precis något banbrytande tema i den svenska litteraturen. ”Vanligt folk i Tornedalen var bra på två saker, att föda barn och att supa”, skriver Nina Wähä i nya boken, ”Testamente”, som i och för sig inte utspelar sig i Sverige utan på den finska sidan. 

Wähä utgår alltså från lättköpta klichéer, men redan på första sidan fattar man att berättelsen kommer att växa långt förbi det slappa raljerandet med nationalkaraktären norr om polcirkeln. Persongalleriet är myllrande och skulle kunna bli förvirrande men Wähä jonglerar personerna virtuost och skapar läsarkontakt med varenda medlem av den såriga, trötta och vansinnigt roliga familjen Toimi (”Toimi är ett lustigt namn på en familj”, skriver Wähä. ”Om betydelsen gått dig förbi så betyder det ’fungerande’.”) 

Bokrecension: Nina Wähäs ”Titta inte bakåt!” 

Jag är fullkomligt uppslukad ända från start, för Wähä kan verkligen skriva. Hon har ett lätt ironiskt och återhållet vilt tilltal som gör att man vill stanna hos berättarrösten. Hon slänger obekymrat in rappa engelska uttryck och lyckas få det samtida språket att flyta ihop med familjen Toimis relativt föråldrade livsstil. Småbruket de driver känns som hämtat från en svunnen tid, men faktum är att det mycket väl kunde se ut såhär på landet på åttiotalet, när boken utspelar sig – det kan faktiskt se ut så än i dag. 

Navet i romanen är den oroande, tyst utstrålande, ibland aggressiva och hånfulla pappan Pentti. På ett smygande vis ägnar han sig åt nästan alla destruktiva beteenden man kan komma på - våld, tidelag, eldsvådor, manipulationer och trakasserier av allt som kommer i hans väg. Men han är för den skull inte endimensionellt ond, utan en komplex karaktär, tungt påverkad av Finlands krigshistoria.   

Hans kämpande, ständigt optimistiska men till en början hårt kringskurna hustru Siri och de tolv barnen (alla utom två är vuxna eller tonåringar) ”går runt i skuggan av den där lilla mannen och hans demoner”. Pentti styr familjen med sitt oberäkneliga humör, alla tassar på tå runt honom, enda sättet att överleva tycks vara att låta det onormala normaliseras.

Det viktigaste är språket, som ofta bryter fram i överrumplande stringens. Romanen är full av sorgsen livsvisdom och krass klarsyn.

I långa stycken är det äldsta systern Annie man får följa, och syskonen genom henne. Den gravida Annie håller sin pojkvän Alex på armlängds avstånd. Han har inga förutsättningar att förstå familjens märkliga psykologi, hon har hittat honom i Stockholm eftersom hon är en av de få i syskonskaran som lyckats flytta från Tornedalen. Ingen tar storstadssnubben på särskilt stort allvar, han är mest ett exotiskt avelsdjur; han följer med henne till barndomshemmet och ”alla syskonen skyndar hem för att se honom, Annies gigolo”.

Jag hade gärna stannat hos Annie och följt hela historien genom hennes ögon, men snart zoomar Wähä in på övriga syskon, ett i taget. Även om den egentliga huvudpersonen är hela familjen, alltså ett kollektiv (även kallat Råttkungen, en äcklig bild från zoologin där råttor trasslar in sig i varandras svansar och växer ihop), så tappar jag koncentrationen en aning när jag måste flytta fokus hela tiden. 

Berättelsen slingrar sig genom olika personer, bland andra systern Helmi som framstår som ”enkel och omhändertagande, egenskaper som inte var många steg från dum i huvudet och idiot”, den mystiske Hirvo som mest lever i skogen och kan prata med djur, Lahja som långsamt växer ur det tysta förtrycket och blommar upp, ”läshuvudet” Tarmo, den homosexuelle Lauri och den undersköne Valo som inte förstår sin skönhet utan i stället gör allt för att få plastikoperera sig. 

Boken saluförs som en mordhistoria, som om den vore en deckare. Det är synd, det är onödigt att flörta med deckargenren eftersom det handlar om så oändligt mycket mer än ett mystiskt dödsfall. Ett annat trovärdighetsproblem är att den grymma pappan – på ett sätt som jag inte ska avslöja här – mot slutet av romanen visar att han egentligen har uppnått stor självinsikt, att han kan formulera sig avancerat kring sitt eget beteende. 

Det tror jag inte riktigt på, eftersom det är det tysta våldet och den mörka utstrålningen som är hans förstaspråk, och om han hade ägt minsta formuleringsförmåga borde han redan i ett tidigt skede ha kunnat överlista sin egen passiva aggressivitet. 

Men att romanen svajar i dessa avseenden får nog bara ses som olycksfall i arbetet. Det viktigaste är språket, som ofta bryter fram i överrumplande stringens. Romanen är full av sorgsen livsvisdom och krass klarsyn. Trots helvetesmörker, dieselstank, finska gräl och grava kommunikationsproblem ger den mig lust att omedelbart flytta till Tornedalen.