Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-18 16:07

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/bokrecensioner/bokrecension-nyfiken-och-extatisk-naturlyrik/

Bokrecensioner

Bokrecension: Nyfiken och extatisk naturlyrik

Bild 1 av 2 Poeten Lennart Sjögren
Foto: Bengt af Geijerstam
Bild 2 av 2

Lennart Sjögren var ekopoet långt innan begreppet blev trendigt. Och hans naturlyrik blir aldrig sentimental. Anna Hallberg läser hans nya samling ”I grenverket”. 

Det finns nästan bara en sak poeter är bra på, det är att se dödsskräcken i ansiktet. Utfallet blir förstås olika för var och en, men det gör något med en människa att dag efter dag luta sig mot sin egen gräns. Vad som studsar tillbaka är livskraften, det som går att göra något av. Dikter till exempel. 

Lennart Sjögrens nya diktsamling placerar sig, som titeln antyder, i mitten. ”I grenverket”. Därifrån är sikten god, om än någon gren kan bryta fågelperspektivet och påkalla mer närfokuserad uppmärksamhet. Alla riktningar är möjliga. Dikten står vare sig på människofötter på jorden eller flyger runt i abstraktionen på himlen. Den börjar mitt i ett träd. Det är viktigt. 

Samlingens trettioen dikter intar olika positioner. ”Jag är istappen” inleds en dikt, som handlar om hur det är att vara en istapp. En annan dikt berättar om ”sorgen som ormlikt kryper runt oss i sanden”. En tredje visar hur ”lavarna fortplantar sig på stenarna / utan mänsklig ålder”. 

Lennart Sjögrens dikter vet något om tid tänker jag. Istappens cykliska fall och återkomst. Sorgens evigt ormlika krypande och lavarnas långsamma fortplantning. Lennart Sjögren var ekopoet långt innan begreppet blev trendigt. Hans dikter rör sig nästan alltid i öländska landskap men utan den sentimentala naturlyriska blicken. ”Insekterna sitter där med sina spröt” skriver han. Det är som när Katarina Frostenson diktar om Sveavägen. 

Diktsamlingens första dikt är satt i kursiv, vilket skiljer den från de andra i boken. Uppmaningen är allvarlig, och mycket tydlig: 

Undvik inte extasen

nu när torkan

alltmer breder ut sig över de inre fälten.

Lennart Sjögren är född 1930 och undviker inte extasen. Han tror inte heller att han har någon annan ålder än den han har. Därför blir det inte fånigt eller gubbsjukt eller tramsigt, det blir nyfiket. Faktiskt. Och på djupet intressant. Jag tror att det extatiska läget kan se ut på många sätt, och att de flesta av dem är oskrivna. 

Ta den där istappsdikten till exempel, den är nio verser lång och lika självförhärligande som en svensk rapartist: ”liknar en gud”, ”jag är suveränen”, ”när jag störtar och når min högsta triumf”. En istapp! 

Ja. Men också en låda med spik tål att diktas om. Och ett särskilt tickande ljud, visst hör ni det helt tydligt, om ni blundar några sekunder och sen läser vad som står i dikten: 

”inte en klockas tickande men ändå tickande

det som hör barndomen och det långa åldrandet till

och som på ett annat sätt mäter tiden.”

Att höra det tickandet innebär både att ana dödsskräcken där borta och att känna hur livet väller upp inombords. Här är jag. Mitt i grenverket. Det är också ett slags extas.