Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-09-18 18:03

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/bokrecensioner/bokrecension-odenplan-smittar-lasaren-med-oro-och-radsla/

Bokrecensioner

Bokrecension: ”Odenplan” smittar läsaren med oro och rädsla

Bild 1 av 2 Daniel Gustafsson är också översättare från ungerska och engelska.
Foto: Anna Lindberg
Bild 2 av 2

Det är ett kort och tungt fall från normaliteten till Stockholms hårda gator. Daniel Gustafsson debuterar med en roman om försöket att återskapa tryggheten efter ett sådant fall. 

Jag läser romanen ”Odenplan” på andra sidan landet, bokstavligen på en klippa i Bohuslän. Jag vill inte åka tillbaka till stan. Inte bara för att Västerhavet och bergarterna är vad de är, utan för att romanen väcker det vilande främlingskapet inför Stockholm.

Är det en känsla av att Stockholm inte tar emot om man faller?

Daniel Gustafsson, annars översättare från engelska och ungerska, har skrivit en debutroman som väldigt väl skildrar denna knappt dolda hårdhet i staden: den välmående, välordnade, som ändå tycks så snål med sitt.

I ”Odenplan” har huvudpersonen just genomgått en skilsmässa. Han har ett raseri inom sig som drabbat hans sjuårige son, och därmed en stor skuld. När romanen inleds har han precis fått några dagars umgänge med pojken. Det är nu han måste återskapa rutinernas trygghet, påminna om en närhet som ändå nyss har funnits. 

Romanen etablerar oron direkt i första kapitlet, där allt är ting som associerar till skörhet; till och med den tunga Strindbergstatyn i Tegnérlunden: ”där satt författargiganten uppkrupen med nedböjt huvud, och trots de skarpt utmejslade musklerna och den överdimensionerade kroppshyddan hade han alltid haft svårt att slå ifrån sig intrycket av en liten pojke som tvekade inför att doppa foten i det kalla vattnet.”

Huvudpersonen går korta bitar i det riskabla stadslandskapet, där hans uppgift efter att han lämnat sin son i skolan är att handla fingervantar till pojken. Denna lilla sträckning i bokens handling skapar en vandringsroman med Vasastan som starkt begränsad geografi och skoldagen (plus fritids) är dess tidspann. Ska han komma fram? Gustafsson skapar en spänning besläktad med drömmens naturliga dramaturgi – det man verkligen måste eller vill göra drabbas av en obegriplig tröghet.

”Odenplan” inleds med ett citat ur Ivar Lo-Johanssons ”Kungsgatan”: ”I en blixt såg han sitt eget fall...”. Gustafsson fångar alltså Stockholmsmedelklassens fullt realistiska panik: det är inte särskilt långt ner till botten. Med lite otur upphör skillnaden mellan dig och tiggaren på Odengatan. Gubben med tovigt skägg i Stadsbibliotekets facksal fyra kan mycket väl vara din gamla kursare från universitetet.

Kampen mot fallet är romanens motor och den smittar läsaren med rädsla: trots korttidskontrakt på lägenheten och sjukskrivning för utbrändhet – nu gäller det att hejda fallet i farten.

Med associationen som metod öppnas skeendet mot miniberättelser i den större, som lyfter bort en del ansvar från ramhandlingen. Jag kan verkligen tycka om det sättet att skriva. Det visar att inget ord är oskyldigt, utan alltid en riskfylld påminnelse om något annat, om något som öppnar en fördämning till ett flöde av fler ord och nya bilder.

Men de narrativa sidosprången matchas med ett språk som är detaljerat i varje beskrivet objekt. Väldigt många beskrivna objekt blir i sin tur till nya bilder och ordrika liknelser. Bitvis är det mycket trångt i texten. Känsligheten i betraktandet och det i grunden känsliga språket hade behövt tuktas ganska bryskt för att kunna synas helt och fullt.

I ”Odenplan” finns just denna känslighet och fina gestaltning av medelklassens närhet till fallet i den snåla staden. Det syns, men inte lika skarpt som Strindbergs bröstkorg i brons.