Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-04-19 08:47

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/bokrecensioner/bokrecension-om-inga-fakta-finns-segrar-propagandan-och-de-eviga-sanningarna/

Bokrecensioner

Bokrecension: Om inga fakta finns segrar propagandan och de ”eviga sanningarna”

Bild 1 av 2 Vad vill Kreml och Vladimir Putin? Härska genom att splittra, enligt Timothy Snyder.
Foto: Natalia Kolesnikova/AFP
Bild 2 av 2

Historikern Timothy Snyder granskar den ryska propagandan i den nya boken ”Vägen till ofrihet”. Och maktretoriken som ligger bakom dagens laddade psykologiska krigsföring. Hur hamnade de där? Ola Larsmo har läst den.  

Rätta artikel

Alla kommer ihåg när Malaysia Airlines passagerarplan MH17 exploderade över Ukraina och 298 dog. Det var den 17 juli 2014. Den holländska haverikommissionen kom fram till att planet skjutits ned av en rysk BUK-missil, från det område som kontrollerades av rysk militär och ryska separatister.

I ryska medier presenterades dock en helt annan bild; eller rättare sagt flera. Först att ukrainska flygledare medvetet gett planet order att gå ned på lägre höjd (inom räckhåll för missiler). Sedan att ukrainskt stridsflyg trott sig skjuta ned ett plan med Vladimir Putin ombord. Till sist den mest fantasifulla: missilen var mycket riktigt rysk, men planet var ett ”lockbete” från CIA, fyllt av redan döda människor.

Så, säger den kritiska rösten inom en, vad är det med det? Krigets första offer är ju sanningen?

Exemplen är hämtade ur Timothy Snyders nya bok ”Vägen till ofrihet”. Han menar att propaganda-efterspelet till MH17 också synliggör attacken mot ”det faktiska”, tanken att det finns en sanning om vad som händer. Och att denna retorik är ett av de farligaste vapnen i dagens psykologiska krigsarsenal.

Snyder blev känd för sina böcker om den dubbla terrorn vid andra världskrigets östfront: hur den tyska invasionen och Förintelsen svepte över Ukraina och Belarus – och hur Stalins terror återkom och krossade vad som fanns kvar. Böcker som ”Den blodiga jorden” (2011) och ”Den svarta jorden” (2016) blev snabbt standardverk. 

Som historiker har Snyder en kungstanke: det var det systematiska krossandet av samhällets institutioner som gjorde Förintelsen – och Stalins terror – möjlig. När rättsstatens, den fria pressens och undervisningens institutioner malts ned återstår den simpla grupplojaliteten. Håll dig till makten annars går det dig illa. Håll dig mitt i klungan, annars blir du också ett offer. Tankar han upprepade i den rasande debattboken ”Om tyranni” (2017) som skrevs i spåren av Trumps valseger: försvara institutionerna!

I centrum för ”Vägen till ofrihet” står en varning för det samhälle utan starka institutioner som dagens Ryssland utvecklats till. Som Snyder framhåller är Putin-regimens alltmer fientliga hållning till EU av sent datum. Den före detta KGB-agenten har nu stått i ledningen för Ryssland i mer än tio år. Men inledningsvis fanns en öppenhet mot väst som sakta stängts.

Snyder urskiljer två samtida, politiska tankefigurer han vill varna för. Dels ”ofrånkomlighetens politik” – att världen med ”nödvändighet” skulle gå mot en alltmer avreglerad kapitalism, som automatiskt leder till demokrati. (Därav blundandet för Kinas övergrepp.) Och ”evighetspolitiken”, den idé han ser i kärnan av dagens extremnationalistiska rörelser: ingenting förändras, det finns grundläggande mönster, till exempel etniska identiteter, ”raser”, ”kulturer” och religioner som är ”eviga”. Samma motsättningar återkommer ständigt.

För att kunna regera ett Ryssland som misslyckats med att konstruera demokratins institutioner lutar sig Putin och hans följe i dag mot myten om ”det eviga Ryssland”. Och gör en dygd av bristen: om det finns en evig folksjäl, vem behöver institutioner? 

Snyder visar övertygande hur Putin upphöjt den fascistiske, antisemitiske ryske exilfilosofen Ivan Iljin (1883-1954) till statsideolog. Dennes verk ges i dag ut i ständiga nyutgåvor i Ryssland. Kring honom och den mer kände hovfascisten Dugin byggs en tankeapparat upp som förklarar en del av de mer bisarra dragen i samtidens ryska statspropaganda, som rädslan för sexuella minoriteter. Det gör ett skrattretande intryck när ryska medier hävdar att landet utsätts för en global homosexuell sammansvärjning från det dekadenta väst, och hur ledande politiker i det invaderade Ukraina får sin sexuella identitet ifrågasatt. Men ur ett evighetspolitiskt perspektiv är det begripligt. Allt ska vara som ”förr”.

Snyder påminner om hur Ryssland försöker stärka sin strategiska position genom att åstadkomma splittring i omvärlden. Trollfabriken ”Internet Research Agency” i St Petersburg är välkänd, liksom dess inblandning i amerikanska valet. Snyder dokumenterar hur mycket möda som lagts ned från ryskt håll för att stödja europeisk och amerikansk högerextremism, om det nära samarbetet mellan Marine Le Pen och Putin, liksom om det ryska stödet till ett parti som Alternative für Deutschland eller USA:s Richard Spencer. (Det bör här påminnas om hur ofta svenska SD:are suttit i den ryska propagandakanalen RT och talat om ”förfallet” i Sverige.) Men målet är inte i första hand att stödja extremhögern – utan att uppnå så stor splittring som möjligt och osäkerhet om vad som är faktiskt. Om inga fakta finns segrar de ”eviga sanningarna”.

I de sista kapitlen kommer Snyder in på Trumps USA. Paul Manafort, Trumps förste kampanjledare, visas övertygande upp som spindel vad gäller kontakter mellan ryska oligarker och Trumps inre krets. Han påpekar att inkomstskillnaderna i USA ökat sedan 1980-talet tills de idag är lika stora som i Ryssland. Som Snyder skriver: Ryssland blir inte alltmer likt Europa och USA, men det motsatta verkar ske just nu. 

Snyders bok är snabbt skriven, vilket märks. Den blir ibland en katalogaria av exempel över hur Putins Ryssland glidit in i en nyfascistisk slagskugga, och hur splittringspolitiken blivit framgångsrik. Ibland blir han sin egen teoris fånge. Så tror jag inte att Rysslands bombningar i Syrien främst går att förklara som ett sätt att skapa en flyktingvåg för att försvaga Angela Merkels maktbas, även om det blev resultatet. Jag tror inte heller att Trumps valseger har ett så tydligt samband med det enorma missbruket av opioider som oxycontin – även om han tog flest röster där missbruket är som störst. Här tappar Snyder sin historikerskärpa. 

Däremot har han en poäng i hur frånvaron av hopp får människor att treva efter ”eviga sanningar” om ”folksjälen”, även om dessa sanningar skulle visa sig vara stämplade Made in Russia när man vänder på dem. ”Ofrånkomlighetens politik” ledde till ”evighetspolitik”. Så blir hans bok en påminnelse om att det enda motgiftet mot nyfascismen är att återuppfinna hoppet om en framtid där alla får plats.

Läs en intervju med Timothy Snyder