Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-22 19:25

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/bokrecensioner/bokrecension-oovertraffat-om-var-tids-propaganda/

Bokrecensioner

Bokrecension: Oöverträffat om vår tids propaganda

Bild 1 av 5 Peter Pomerantsev
Foto: filipVanRoe©Reporters
Bild 2 av 5
Bild 3 av 5
Foto: Bullit Marquez
Bild 4 av 5
Foto: Bullit Marquez
Bild 5 av 5 Den filippinska journalisten Maria Ressas kamp skildras effektivt i Peter Pomerantsevs nya bok.
Foto: Aaron Favila/TT

Peter Pomerantsev är svåröverträffad i konsten att skildra den politiska propagandans väloljade maskineri. Martin Jönsson läser hans nya bok om vår tids informationskrig. 

”Hur ser en påverkansoperation ut? Trots alla avslöjanden om trollfabriker, mobilfarmer och Cambridge Analytica är det fortfarande många som har svårt att ringa in fenomenet. Borde man inte känna igen en köpt troll-aktivitet när man ser den?

Peter Pomerantsev, som med sin ”Ingenting är sant och allting är möjligt. Det nya Rysslands surrealistiska själ” (Ordfront, 2017), gav en av de mest initierade skildringarna från den ryska insidan, fortsätter sin pedagogiska resa i ämnet med sin nya bok. 

Ett av de bästa exemplen kommer redan i första kapitlet, där han tar sig an informationskriget mellan Filippinernas brutale president Rodrigo Duterte och den modiga journalisten Maria Ressa, en av galjonsfigurerna för sajten Rappler och en av dem som Time Magazine utsåg till Årets person 2018.  Duterte har låtit fängsla Ressa gång på gång, för en rad kryptiskt konstruerade brott, men världsopinionen har varje gång tvingat honom att släppa henne. Hennes kamp skildras i CBS-dokumentären ”Fake news, real consequences: The woman fighting disinformation”, där hon beskriver hur en ”diktators regelbok” fungerar.

Pomerantsev sammanfattar det effektivt, i skildringen av den filippinske influerare, kallad P, han möter i Manila. P startade ett antal Facebookgrupper i flera av landets städer: till synes oskyldiga grupper som först bara handlade om vad som hände i området. Sedan började han lägga upp ett inlägg varje dag om en lokal våldshändelse, alltid vid en tidpunkt då sidan hade som flest besökare. Så småningom utökade han det till två, sedan tre och sedan – utan att någon riktigt märkt vad som hänt – hade gruppen förvandlats till ett filippinskt ”Stå upp för Sverige” (om än före i tid). Berättelsen om staden blev en berättelse om okontrollerbart våld. Och den politiska agendans män stod redan i kulisserna och väntade på att kliva in och prata högljutt om hårda lösningar. 

Resutatet vet vi: kanske världens mest våldsamma regimstyrda – och populistiskt understödda – aktion mot drogtrafiken, men i grunden mot allt motstånd. Med en oändlig rad mer eller mindre oskyldiga offer. När sedan Maria Ressa och Rappler konsekvent uppmärksammade övergreppen i sin journalistik blev de nästa måltavla. Retoriken var densamma som Donald Trump nu använder mot demokraterna och medierna: de har lierat sig i en ”olaglig kampanj”. Vilket med makthavarens logik då motiverar alla tänkbara motmedel

Alla som följt utvecklingen på svenska hatbloggar och skräpsajter de senaste decennierna känner också igen sig: inte minst i hur deras ensidigt svartmålande bild av ”systemkollapsen” långsamt men effektivt äter sig in i det etablerade samhällets medvetande. Språkbruk anammas, beskrivningar accepteras – och utan att förstå hur vi nått dit, befinner vi oss i en situation där tolkningsföreträdet flyttat från fakta till hårdskruvad halvfiktion. Med förfärliga effekter i vardagen.

Detta är en påverkanskampanj. Den lever vi i. Om man ska tro Pomerantsev, och det bör man, är det att jämställa med ett krigstillstånd, där informationen är ett trubbigt, men ständigt närvarande vapen.

I ”This is not propaganda” varvar Pomerantsev sin egen historia, uppvuxen med den sovjetiska propagandastaten, med exempel på hur moderna propagandaapparater fungerar, från Ukraina till Italien och USA. Det är en lösare samling berättelser än i hans förra bok, men minst lika effektiv, eftersom det allmänna riskmedvetandet nu bättre hunnit ikapp med hans kunskap. 

”This is not propaganda” handlar i grunden om erosionen av sanning. När den outtröttligt nednötande repetitionen av lögner till slut når sin effekt: att den som försöker lyfta fram sakernas verkliga tillstånd framstår som samma sorts propagandist som den hen försöker bekämpa. Det handlar inte ens om den faktaresistens eller kunskapsresistens vi varnat för i åratal, utan om hur nära vi är den totala förvandlingen till George Orwells kommunikativa mardrömsscenario.

Lögnen håller på att vinna. Och dess pris är knappt möjligt att förstå, eftersom vi bara kan se konturen av effekterna.

Läs också: Philippe Sands: Vi har slagit in på en djupt obehaglig väg