Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-05-22 09:02

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/bokrecensioner/bokrecension-pa-spaning-efter-den-tid-som-flytt/

Bokrecensioner

Bokrecension: En essä om historiens roll i vår samtid

Bild 1 av 2 Maja Hagermans insikter om kulturarvets värde och laddningar behöver nå ut både i den tid som är och i den som kommer. Hagerman är kolumnist på DN:s ledarsida.
Foto: Nicklas Thegerström
Bild 2 av 2

Maja Hagermans bok ”Trådarna i väven” är ett kulturhistoriskt resereportage, men också en reflekterande essä om historiens roll i vår samtid, skriver Lars Linder.

Rätta artikel

Efter branden i Notre-Dame häromveckan skrev Jens Christian Brandt en vacker betraktelse här på sidorna (DN 20/4) om hur det kom sig att världen blev så berörd av olyckan. Hur människor vårdar sina minnen och resterna av det förgångna, och därför så gärna vill urskilja det förflutna i de landskap som omger dem. 

Synliga runstenar, gamla torp och katedraler – men också försvunna äppelträdgårdar där betonghus nu reser sig, eller nyss gröna stigar genom gråa industriområden. 

Det är med just de ögonen Maja Hagerman betraktar Sverige i sin nya bok ”Trådarna i väven”. Det ingår förstås i jobbet, hon skriver böcker om historien och är van att leta efter förfädernas nedsjunkna spår och lämningar mitt i det moderna livet.

Men den här gången har hon valt att berätta om de människor som aktivt håller minnet av det förflutna vid liv. Och hon har träffat många, som författare reser hon ständigt land och rike runt och håller föreläsningar i hembygdsföreningar, i lokalhistoriska sällskap och på små museer. Nu skriver hon, fascinerat, om alla dem som brinner för att bevara hantverk, levandegöra gamla gruvmiljöer eller återskapa forna tiders tvättmetoder med såpa och soda. Eldsjälar, men också professionella som ömt sköter sina bronsåldersristningar, kyrkor och arkeologiska platser – samt ibland minnen av betydligt senare tider, som en utställning över invandringen i Fisksätra. 

Urgammalt och närtida, historien rör sig ju ständigt vidare.

Till stor del är boken med andra ord ett slags kulturhistoriskt resereportage, men den är mer än så: en reflekterande essä om historiens roll i vår samtid. Om hur det gamla ständigt är, eller kanske snarare görs, närvarande i det nya.

Och det är både viktigare och mer eldfängda ämnen än det kan förefalla. Att sådant som korgflätning och gamla vattenkvarnar kan låta mossigt och världsfrånvänt är ju mest en följd av förra århundradets modernitetsmyter – av den där känslan vi så länge hade att världen i hög fart var på väg att lämna allt föråldrat och irrelevant bakom sig.

Men något har hänt. Vår egen tids rörelse är mer sammansatt. Ännu ökar takten i strukturomvandlingen, men än snabbare sjunker tilltron till hela idén om framsteget. Resultatet är en kognitiv dissonans, en känsla av att något är skevt, resan går fortare men vi vet inte längre mot vad, eller ens om vi vill dit. 

I den sprickan aktiveras det förflutna, som längtan och nostalgi, men också som riktmärke och, just, fäste för blicken. Katedraler som står där de står. Trådar som vävs så som de alltid vävts.

Men den därmed nyväckta historien kan bli farlig också, full av myter och fallgropar varav många lurar i till synes enkla och grundläggande begrepp som ”vi”, ”folket” eller ”landet”. Ord som handlar om vem historien egentligen tillhör, och som det ligger snubblande nära att ge snävt nationalistiska och exkluderande tolkningar på det sätt som nazismen alltid haft som affärsidé.

Även sådant har Maja Hagerman många gånger diskuterat i både böcker och tidningskrönikor, och det är frågor hon här så att säga för ner på marknivå. För överallt, i skogarna, kring gruvorna och på museerna finner hon spår efter dem som så ofta suddats bort i den nationella historieskrivningen, samer, finnar, resande. I själva verket har ju det vi kallar svenskt i alla tider präglats och genomsyrats av minoriteter och invandrare, och alla försök att rena historien mynnar oundvikligen i nytt osynliggörande och förtryck.

Min enda invändning mot boken handlar om det återhållna tonläget i just de här delarna, många resonemang och slutsatser känns inlindat försiktiga, på gränsen till vaga. Det hör väl delvis till genren, efter de uppmärksammade böcker om epokgörande historiska upptäckter Maja Hagerman tidigare gett ut är det den här gången en mer personlig och reflekterande författare som talar. Så är ”Trådarna i väven” också en läsvärd och sympatisk bok som skriver fram en stor och bred men ofta förbisedd svensk kulturfåra.

Men samtidigt som hela kunskapen om kulturarvet tycks på väg att skingras både i skolan och på stora institutioner tycks frågorna om vem det egentligen tillhör för varje dag bli allt viktigare och mer omtvistade. Om något borde de sättas högre på agendan och bli skarpare i konturerna.

Just därför skulle inte ha skadat om Maja Hagerman höjt rösten en smula, kanske också vässat sina analytiska och polemiska verktyg. Hon har större sakkunskap än de flesta och är en stjärna på den svenska humanismens himmel. Hennes insikter om kulturarvets värde och laddningar behöver nå ut både i den tid som är och i den som kommer.