Danmark – och resten av världen – håller på att gå under. Det visste vi väl redan. Eller? I ”Sista hösten i Legoland” hävdar debutanten Hanna Rut Carlsson inte direkt motsatsen, men att enbart barn och orakel förmår se sanningen i vitögat. 

Det visste vi ju också, efter lex Greta: orakel och barn i ett. Finns det egentligen något att tillägga när det gäller hur vi betraktar vår klimatdödande, koloniala, förtryckande fasciststat till värld? Klimatkatastrofen kommer att drabbas oss – jordens befolkning – på vitt skilda sätt. Människor, djur, insekter, växter och mossar och lavar. Är västvärlden förmögen att se sanningen i vitögat?  Nej, eller möjligen nja, menar Hanna Rut Carlsson. 

”Sista hösten i Legoland” zoomar in en löst sammanhållen grupp människor (och några orakel) i ett samtida Köpenhamn, och låter frågan filtreras genom dem. Här finns nioåriga Joanna, vars pappa Malik är arkitekt och bygger något slags vall i närheten av Islands brygge. Tjugonånting-åriga Alice vikarierar som samhällslärare i Joannas klass. Mest sörjer Alice kärleken Eli som har fått ateljéplats i Berlin, och går därför på dejt med Katja som vill pröva på att ha en queer relation. 

Katja bor i ett äkta köpenhamnskt kollektiv (de er fucking vilde med sine kollektiver i København) tillsammans med Amir, som är ett orakel och således en jäkel på att dumpsterdajva – ni vet, när man klättrar ner i containrar och räddar matvaror som riskerar att förgås. I egenskap av orakel vet Amir redan allt om det som varit, och det som kommer att bli – och således även vad som döljer sig på botten av sopcontainern utanför Netto på Nørrebrogade. 

Amir befinner sig på jorden under dessa sista skälvande minuter för att varna människorna om att denna höst, denna blåsiga, varma höst, är den allra sista. Kommer han att lyckas? Jag antar att detta är romanens övergripande fråga och idé, men jag är tveksam till om den faktiskt driver berättelsen framåt. 

Carlsson bygger ett collage av korta scener som skildrar karaktärernas (oftast självupptagna) vardagsliv. Kollektivromanen intar en särskild plats i den danska litteraturen, där till exempel Dea Trier Mørchs ”Vinterbarn” (1976) och Kristian Bang Foss ”Stormen i 99” (2008) utgör underbara exempel på genren. Som kollektivroman betraktad håller Carlssons debut inte riktigt måttet. Vi är inte särskilt mycket närmare karaktärerna i bokens slut än i dess början, och vi får inte en större förståelse för deras skilda betingelser att förhålla sig till den annalkande katastrofen. 

Tanken är väl att berättelsen om gruppen ska berätta något mer än berättelsen om en enskild individ. Karaktärerna i sig är stundtals schablonartade – unga kvinnor som Tindrar och säger saker som ”patriarkatet fuckar upp allting”, en pappa som är nervös över relationen till dottern och försöker bjuda henne på glass. Dottern, nioåriga Joanna, är den karaktär som framträder som ärligast och tydligast: rädd, modig, försiktig och med barnets osvikliga känsla för rättvisa. 

Staden Köpenhamn utgör både spelplan och en ständig närvaro, och jag försöker komma underfund med varför berättelsen utspelar sig just där. Trots att katastrofen är nära och manifesterar sig genom sandstormar, skyfall och t shirt-väder på vintern framstår Köpenhamn som en trevlig liten stad. Kanske med något bristande självinsikt, men helt klart riktigt trevlig. Men – var är fyllan, var är pundarna, var är allt det råa, smutsiga, fula? Försiktigt antytt, men inte mer en så – berättelsen nöjer sig med Nyhavn och Nørrebrogade, och vänder bort blicken från de nerpissade bakgatorna. ”Sista hösten i Legoland” utger sig för att handla om samhällets – och Köpenhamns – kollaps, men blir trots det ett litet, och ganska rart, Danmarksvykort att sätta upp på kylskåpet.

Läs fler bokrecensioner och fler texter av Johanna Frid