Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-03-22 05:30

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/bokrecensioner/bokrecension-riskabelt-om-framlingskap-i-alice-zeniters-konsten-att-forlora/

Bokrecensioner

Bokrecension: Riskabelt om främlingskap i Alice Zeniters ”Konsten att förlora”

Bild 1 av 2 Alice Zeniter.
Foto: Astrid di Crollalanza
Bild 2 av 2 Alice Zeniters ”Konsten att förlora”.
Foto: Albert Bonniers förlag

”Konsten att förlora” är en berättelse om tre generationers algeriska immigranter i Frankrike. Bäst är romanen när berättaren avstår från att sufflera läsaren, skriver DN:s Steve Sem-Sandberg.

Rätta artikel

”Det finns ingen familj som inte utgör platsen för en civilisationskonflikt”, citerar Alice Zeniter sociologen Pierre Bourdieu i början på andra delen av sin roman ”Konsten att förlora”. Citatet hade lika gärna kunnat stå som motto för hela romanen. ”Konsten att förlora” är en berättelse om en algerisk immigrantfamilj i tre generationer från 1950-talets blodiga inbördeskrig till dagens Paris, om ett ont arv från kolonialtiden som ingen i familjen vet hur de skall frigöra sig från eller ens förlika sig med. 

Farfadern, Ali, är av berbersläkt: en fattig olivodlare som en dag lyckas få fatt på en olivpress i en översvämmad flod. Med denna bokstavliga skänk från ovan lyckas han skapa sig ett visst välstånd i den by i Kabylien där familjen bor. Men med välstånd följer rivalitet. För att freda familj och egendom tvingas Ali vädja om hjälp hos fransmännen som, trots att de är allmänt hatade, ändå lovar beskydd mot gerillan FLN som redan funnit en fristad i bergen. 

Bokrecension: Chantal Mouffe försvarar vänsterns rätt att vara populistisk 

Med det är Alis öde beseglat. Han blir en harki, en muslim som utgör den franska kolonialmaktens lydiga verktyg i kampen mot upprorsmännen. Dessa harkis är också de första måltavlorna när gerillaattackerna övergår i fullskaligt inbördeskrig och Ali och hans familj inser att de inte har något annat val, om de vill överleva, än att emigrera.

Men det franska moderland som Ali troget om än motvilligt tjänat under alla år (han stred även i den franska armén under andra världskriget) vill nu inte veta av honom. De algeriska flyktingarna föses ihop som boskap i uppsamlingsläger som sägs vara tillfälliga men varar i åratal, och förs sedan till nybyggda skogshuggarsamhällen. Fördrivna från sitt gamla hemland men utan tillhörighet i sitt nya framlever de ett slags icke-existens i utkanten av det franska samhället, betraktade som paria inte bara av fransmännen utan av andra algerier som ser dem som landsförrädare. 

”Konsten att förlora”, Zeniters tredje roman, väckte uppseende när den utkom i Frankrike och belönades 2017 med Prix Goncourt des Lycéens, det alternativa Goncourtpris vars kandidater nomineras av unga läsare. 

Som läsare får man den inte alltid behagliga känslan av att romanen är stöpt och formad efter dagens politiska idé- och debattklimat

Man förstår hur en sådan jury kan ha resonerat. Romanen ses ju ur en av de yngsta familjemedlemmarnas synvinkel. Fastän hon är barnbarn till invandrade algerier har Naima ingen naturlig kontakt med vare sig Algeriet eller den muslimska kulturen. Ändå upplever hon ett främlingskap som hon tillskriver än fransmännens främlingshat, än föräldragenerationens konsekventa tigande om sitt förflutna. Eftersom Naima i hög grad svävar i ovisshet om sin bakgrund framförs romanen i stället av ett fiktivt men påfallande icke-anonymt berättarjag som man kan misstänka är Naima själv, utan att det sägs rakt ut. Till skillnad från Naima rör sig detta ”jag” fritt innanför och utanför berättelsen, fyller i och förklarar sådant som en nutida läsare inte kan förväntas veta eller förstå. 

Det är en riskabel romanstrategi. Den fåkunnige slipper att famla i ovisshet men samtidigt förtar jagets ständiga kulissviskningar något av berättelsens omedelbarhet. Som läsare får man också den inte alltid behagliga känslan av att romanen är stöpt och formad efter dagens politiska idé- och debattklimat. Det är kanske pedagogiskt tacksamt att beskriva det algeriska inbördeskriget som ett raskrig, där vita kolonialherrar står mot ”svartskallar” (araber eller berber), en kamp som sedan fortsätter (om än med andra medel) i dagens Frankrike. Men FLN-gerillan var i första hand marxistiskt anstrukna militanta nationalister för vilka det var lika viktigt, om inte viktigare, att ta makten från den härskande eliten i landet som att befria folket från kolonialt förtryck. 

Bäst är romanen när berättaren avstår från att sufflera och låter berättelsen bäras av egen kraft. Det finns scener från familjens kabyliska hemby som biter sig fast, då hämndaktioner när som helst kan komma från såväl fransk milis som från FLN:s gerillakrigare. Bägge parter erbjuder sitt skydd, men i själva verket finns inget skydd att få från något håll. Utsattheten för vanliga bönder är total.  

Bokrecension: Nina Bouraoui är drottningen av andlös prosa med hög energi 

Men framför allt är det beskrivningen av den förlust som givit boken dess titel som övertygar, en förlust inte bara av mark och egendom utan också (eftersom självkänslan är så starkt förknippad med jorden) av människovärde. Den ges ett slagkraftigt uttryck i en syn farfadern får då han äntligen tagit sig ombord på det franska fartyg som skall föra familjen ”i säkerhet” från Alger till Marseille:

”Båten backar långsamt ut ur hamnen. Då ser Ali en märklig bild framför sig: ett rep fäst vid den enorma båten i ena änden och vid kusten i den andra, drar långsamt men obönhörligt med sig hela landet ut i havet: först katedralen och Kasban, det stora posthuset och Botaniska trädgården, därefter åkrarna i inlandet. [...] Biskra, Ghabardia och Timimoun följer med och sedan rinner ökensanden ned i det öppna såret efter färjan som avlägsnar sig. Hela Sahara försvinner korn för korn i Medelhavet.”

Ett halvsekel senare finner Alis sondotter Naima bland familjens ägodelar en karta där alla länder är tydligt utmärkta med färgkoder och namn, utom Algeriet som bara markeras av ett stort utbränt hål. Det är det skamliga tigandets motsvarighet i geografin. Ett land man aldrig kan återvända till, men som man därför heller aldrig förmår lämna.