Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-05-25 01:14

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/bokrecensioner/bokrecension-robotsex-med-syntetisk-eftersmak/

Bokrecensioner

Bokrecension: Robotsex med syntetisk eftersmak

Bild 1 av 2 Marina Nilsson.
Foto: Emil Malmborg
Bild 2 av 2
Illustration: Albert Bonniers förlag

I Marina Nilssons skönlitterära debut är robotarna fortfarande våra tjänare, inte minst sexuellt. DN:s Kristina Lindquist läser en roman som kunde ha gjort mer av den existentiella dynamiken.

Rätta artikel

För ett par år sedan klarade ett ryskt datorprogram för första gången det så kallade Turingtestet – det fick en människa att tro att det också var en människa. Och den som kan sina robotberättelser vet nog vad detta brukar kunna förebåda i termer av artificiell intelligens, teknisk singularitet och en potentiellt förslavad mänsklighet.

I den nära framtid där Marina Nilssons skönlitterära debut utspelas är robotarna dock fortfarande våra tjänare, inte minst sexuellt. Företaget Swerotica AB säljer drömmar om frigörelse och njutning till den moderna kvinnan, i det här fallet förkroppsligad av den svala och självständiga Cathrine. Utan att blinka lägger hon en månadslön på den avancerade sexdockan Bobby Love, som förutom att alltid vara redo för erotiska äventyr också kan diskutera astrologi och ställa följdfrågor.

Och chansen att få utforska mänsklighetens gränsland är kanske det som bär hela lockelsen med androider i fiktionen; det viktiga är inte vem roboten är, utan vilka vi själva blir inför dem. De mest intressanta delarna av ”Bobby Love” utgörs också mycket riktigt av den relation som snabbt suggereras fram mellan människa och maskin. Det är riktigt komiskt när Cathrine vid ett tillfälle har glömt att ladda sin syntetiska kille och hans ”sårbarhet” väcker en oväntad ömhet. Och lika skrämmande när en omprogrammering gör att handlaget hos den som alltid lyder plötsligt hårdnar: ”De inledde en tyst kamp som mest gick ut på att hon försökte vrida sig ur hans grepp medan han lugnt fortsatte massagen”.

Det största problemet med den här romanen är dock att människorna är ungefär lika nyanserade som den billiga sexdockans fasta personlighetslägen.

Därför är det synd att Nilsson inte gör mer av denna existentiella dynamik, utan i stället låter ”Bobby Love” få en ganska ordinär huvudintrig i företagsmiljö. Ska man satsa på den dyra men sofistikerade dockan, som åtminstone tillfälligt kan ge illusionen av mänsklig samvaro? Eller det billiga men välutrustade dumhuvudet? Dessutom förlitar författaren sig på att markörer som hudvård, design och framtidsdoftande teknologi på egen hand ska skapa en gestaltad berättelse. När robot-Bobby sägs kunna recitera ”provensalsk lyrik” finns ingen som helst mening med detta – det är bara en etikett som ska signalera ett slags främmande förfining.

Det största problemet med den här romanen är dock att människorna är ungefär lika nyanserade som den billiga sexdockans fasta personlighetslägen, där kunden efter humör kan välja sällskap som ”finkänslige Charles” och ”Mr Domino”. Replikerna blir på sina ställen närmast en satir över ambitionen att imitera mänskliga drag, som i denna korta monolog om att brygga kaffe: ”Temperaturen på vattnet är också oerhört viktig. Helst ska det ligga mellan nittiotvå och nittiosex grader när det möter de malda bönorna. Därför är bästa sättet att göra som i gamla tider. Precis när det kokar, och luftbubblorna är lika stora som fiskögon, av med det från plattan och låt det förenas med kaffet som i en het kärleksakt.” 

Är det en människa som talar, eller en robot som söker i sin kunskapsbank? Avgör du.