Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-02-20 23:07

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/bokrecensioner/bokrecension-roy-jacobsen-skriver-vidunderligt-vackert-om-minnet-av-kriget/

Bokrecensioner

Bokrecension: Roy Jacobsen skriver vidunderligt vackert om minnet av kriget

Bild 1 av 2 Roy Jacobsens roman ”Fartygets ögon” utspelar sig 1946 i Nordnorge.
Foto: Agnete Brun
Bild 2 av 2

I Roy Jacobsens roman ”I fartygets öga” vandrar kvinnan Ingrid med ett barn på ryggen, från norr till söder, på jakt efter kärleken. Ovetandes om att sanningen är krigets första offer. Ingrid Elam läser en vidunderligt vacker bok. 

Rätta artikel

Kriget är slut, nu är det 1946 i tredje delen av Roy Jacobsens romanserie om människorna på Barrøy i Nordnorge. Ingrid var en liten flicka i första delen, ”De osynliga”, i den andra , ”Vitt hav”, räddade hon en rysk överlevande efter bombningen av fångskeppet Rigel och förälskade sig i honom. Vid krigsslutet måste han ge sig av från ön, nu vandrar hon med hans barn på ryggen från norr till söder på jakt efter kärleken, ännu ovetande om att sanningen är fredens första offer.

Ingrid är van vid umbäranden och hårt slit, hon går lätt trots ryggsäck och barn genom snår och längs uthuggna gator i skogen. Jacobsens vidunderliga språk – i Staffan Söderbloms kongeniala tolkning – ledsagar henne genom landskapet och från dörr till dörr hos människor som kanske sett hennes man, ryssen.          

Bokrecension: Roy Jacobsens ”De osynliga”

Ingrids vandring är på en gång enkel och oändligt komplicerad, enkel för att tillvaron är reducerad till de mest grundläggande behoven, mat till barnet och henne själv, rätt fördelning av packningen, en plats att sova, tvätt när blöjan är tung. Aldrig trodde jag väl att jag skulle följa en människas vardagsbestyr med så stor inlevelse, men Jacobsen har nu en gång förmågan att göra det osynliga och oansenliga förunderligt, som när det regnvåta fönstret bakom Ingrid ”fylldes av ett ljus som förvandlade vattendropparna till gnistor som slocknade långsammare än vad ögat kunde uppfatta”.

Men vandringen är också komplicerad eftersom ingenting är vad det syns vara. Fönstret blir snabbt lika smutsigt som det hade varit, att vattnet inte tvättar rent är en tanke som förföljt Ingrid sedan kriget, nu möter hon människor vars ansikten är som smutsiga rutor, det går inte att se igenom dem. 

Kriget har lämnat ärr i naturen och i människorna, alla har något att dölja, inte bara de som samarbetade med tyskarna, även de som var motståndsmän känner skuld för att de inte gjort tillräckligt. Ingrids envisa frågor om den flyende ryssen väcker minnen som inte vill bli väckta, men Jacobsen avslöjar inget om gestalternas inre, han fångar oron och avogheten i en bultande ansiktsnerv, ett inåtvänt leende eller en bortvänd rygg. Ingrid ser att något inte stämmer men vet inte vad.

Bokrecension: Roy Jacobsens ”Underbarn” 

Hon började sin färd utan att riktigt veta vart hon var på väg, bara vem hon var på väg till. Hon söker upp fiskare som rodde ryssen från ön, lanthandlare som kan ha gett honom mat, före detta partisaner som kanske förde honom över gränsen. Varje nytt möte leder till nästa, några hjälper, andra försöker hindra henne, några drivs av kärlek, andra av skam. På en järnvägsstation försöker stinsen övertala Ingrid att ta tåget hemåt igen, norrut, men köper henne till sist ändå biljetter som för söderut.

Hon är den enda som inte har något dölja, hon håller fram barnet för att andra ska se ryssens ögon i flickans, hon bär sin längtan fullt synlig, men drivs också av ett trots, ”en hård liten vrede i en luddig tanke”. Hon är lik sin namne i Selma Lagerlöfs Herrgårdssägen, en sagofigur i en modern berättelse om människosjälens mysterier.

Hennes möten med andra varar bara en kort stund, en dag eller en timme, men Jacobsen fångar deras personligheter med några få penseldrag och jag minns dem långt efter att Ingrid lämnat dem bakom sig. De lever alla efter katastrofen och försöker bygga sig ett nytt liv, så läst är detta också en politisk roman som skildrar efterkrigstiden på individnivå: Hur går man vidare i ett ruinlandskap, vilka brott, vilket våld krävs för att skapa nytt liv, hur ska offer och förövare leva med varandra, vad måste glömmas och vad får inte glömmas?

Det tar lite tid innan Jacobsens samtidskritik syns under den oerhört vackra skildringen av en kvinnas vandring i skogen, men det gör den faktiskt mer drabbande.