Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-20 12:03

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/bokrecensioner/bokrecension-roy-scrantons-klimatbok-ar-ett-nodvandigt-angrepp-pa-den-lognaktiga-optimismen/

Bokrecensioner

Bokrecension: Roy Scrantons klimatbok är ett nödvändigt angrepp på den lögnaktiga optimismen

Bild 1 av 2 Roy Scranton i Göteborg tidigare i år.
Foto: Thomas Johansson/TT
Bild 2 av 2 Roy Scranton i Göteborg tidigare i år.
Foto: Thomas Johansson/TT

På fredagen hålls vad som väntas bli världens största klimatdemonstration. En källa till hopp för många – men är hoppet falskt? Det skulle den amerikanske klimatfilosofen Roy Scranton säga. DN:s Rebecka Kärde har läst hans nyutkomna ”Att lära sig dö i antropocen”.

I sin avhandling om Stig Dagerman, ”Friheten meddelad. Studier i Stig Dagermans författarskap”, skriver Lotta Lotass om syndikalisten Dagermans kamp för att motivera sitt eget politiska engagemang. På det stora hela gör det ju ingen skillnad: motståndet är för stort, och socialismen känns i början av 50-talet oerhört avlägsen. Ändå landar Dagerman i att skrivandet och det politiska är ”något som måste presteras för att man inte ska dö av skam”: ”den tragiska medvetenheten, som kanske är alla nutidssocialisters dilemma, att varken försvar eller angrepp kan bli annat än symboliska” till trots.

Dagens klimataktivister befinner sig i en liknande position. För är det någon som på allvar tror att det i någon mening inte redan är för sent? Att de enormt komplexa teknologiska, ekonomiska och politiska processer som driver på temperaturökningarna kan förändras i den takt som krävs för att världen inte ska bli flera grader varmare? Dagerman citerar Karl Vennberg, som i diktsamlingen ”Halmfackla” försvarar vikten av att slåss ”för uselt mot sämre”. Kanske måste klimatrörelsen ha samma mål: att sabotera, protestera, omfördela, så att konsekvenserna inte blir fullt så fruktansvärda som de i dagsläget ser ut att bli. 

Är jag för pessimistisk? Säkert, enligt vissa, och vad vet jag – de kan ha rätt. Men klimatfilosofen Roy Scranton, vars uppmärksammade ”Att lära sig dö i antropocen” nyligen översatts till svenska, skulle hålla med. ”Den globala uppvärmningen är ett faktum”, skriver han, och att försöka förhindra den är slöseri med tid, en narcissistisk illusion. Det vi bör fråga oss är i stället ”hur vi ska anpassa oss till ett liv i den heta, labila värld vi har skapat”.

Scranton, som för några år sedan disputerade i engelska vid Princeton, har en ovanlig bakgrund för att vara författare. I början av 2000-talet tjänstgjorde han som soldat i den amerikanska armén. Under ett års tid var han stationerad i Bagdad i Irak. Där såg han på nära håll hur ett avancerat samhälle helt enkelt kan sluta fungera: hur infrastrukturen brakar samman, hur tillfälliga och maffialiknande konstellationer tar kontroll över staden, hur våld, fiffel och en tidigare otänkbar desperation sprider sig hos de som inte lyckas ta sig därifrån.

Erfarenheterna från Irak är avgörande för Scrantons perspektiv. Han kan mycket väl föreställa sig en liknande anarki i de samhällen som i dag upplever sig själva som stabila, men som inom en snar framtid kommer hotas av klimatrelaterade problem. Temperaturökningar, stigande havsnivåer, missväxt, pandemier, vattenbrist – allt som krävs för att det sociala ska kollapsa är rätt kombination av tillfälle och katastrof.

Ta bara en så till synes banal sak som internet. Förra året visade en amerikansk studie att tusentals kilometer fiberoptikkablar utanför den amerikanska kusten kommer hamna under vatten inom femton års tid, något de absolut inte är anpassade för. Det betyder inte bara att det blir svårare att titta på gulliga valpar på Instagram, vilket naturligtvis vore fasansfullt i sig. Utan också att alla de samhällsinstitutioner som är beroende av digitalisering – sjukvård, skola, socialtjänst, bibliotek, militär… – får massiva problem.

”Att lära sig dö i antropocen” är full av exempel på liknande skräckscenarion. Ändå är Scrantons tonfall mer förtänksamt än hispigt. Boken följer en rapsodisk, liksom meditativ struktur, trevar sig fram i fem löst sammanhängande kapitel. Det första skildrar människans historiska relation till jordens klimat. Övriga fyra diskuterar varför det är så svårt att hitta ”lösningar” på krisen och varför problemet djupast sett är immanent, filosofiskt. 

Klimatkrisen, skriver Scranton, beror på ett systemfel, eller rättare sagt på en oöverblickbar mängd olika sådana. Kapitalismen är den värsta skurken, men så pass svår att isolera som enskildhet att den är svår att ta strid mot. Ingen enskild stat kan hur som helst komma åt klimatförändringarna på egen hand. Även om någon skulle försöka, lär politiker som implementerar tillräckligt radikala åtgärder knappast bli omvalda: se bara på protesterna mot de höjda bensinpriserna i Frankrike. Därför måste vi lära oss dö, inte som art, men som civilisation: ta farväl av de regler och förmåner vi tagit för givna.

Alla tänkande människor vars hus ännu inte förstörts av en orkan, kommer hur som helst bli tvungna att ägna de kommande decennierna åt att fundera på de frågor som Scranton tar upp.

Scranton riktar sig som jag tolkar honom till en publik som faktiskt har privilegier att bli av med. Och det är verkligen inte alla. I länder som Jemen, Bangladesh och Egypten är klimatförändringarna redan kännbara i allra högsta grad, och människorna där struntar nog fullständigt i huruvida, säg, en svensk litteraturkritiker börjar meditera. 

För vad innebär det egentligen att lära sig dö? Vad är det att ta farväl? Ja, kan man över huvud taget föreställa sig mänskligheten, eller ens en liten del av den som en så pass koordinerad svärm som Scrantons perspektiv indirekt implicerar? Jag vet inte, och jag önskar – det gör säkert han själv med – att Scranton vore mer konkret på den punkten. Nu landar han mer eller mindre i en uppmaning att läsa antik litteratur, att via Gilgamesheposet och de grekiska tragedierna försöka förstå på nytt vad det kan vara att finnas till som människa. 

Det skadar väl ingen, men det är outsägligt torftigt. Och om det mänskliga förnuftet sedan åtminstone den moderna filosofins födelse varit predisponerad att förstöra planeten, varför skulle detta förnufts urkunder innehålla några som helst lösningar? Är det inte just den sortens självöverskattning av den mänskliga förmågan Scranton vänder sig emot?

Alla tänkande människor vars hus ännu inte förstörts av en orkan, kommer hur som helst att bli tvungna att ägna de kommande decennierna åt att fundera på de frågor som Scranton tar upp. På så vis är ”Att lära sig dö i antropocen” trots sina brister en radikal och nödvändig intervention i klimatdebatten, ett angrepp på den lögnaktiga optimism som vid det här laget inte bara är överspelad, utan rent av farlig. Läs den, eller dö av skam.