Det finns två destruktiva men motsatt laddade föreställningar om böcker. Dels att de går att äta, dels att de kan eldas upp. Sedan Hesekiel åt rullen som ängeln räckte honom och biblioteket i Alexandra brann ned några decennier före vår tideräkning, har skrifter förtärts. I det förra fallet handlar det om en uppbygglig förstörelse: orden skall övergå i kroppen, deras innebörd bli del av människans väsen. I det senare är den katastrofal – antingen oönskad eller, som i fallet med nazisternas bokbål, led i ett medvetet försök att utplåna vetande.

I ”Manaraga”, uppfinningsrikt översatt av Ben Hellman, korsar den ryska konceptprosans enfant terrible, Vladimir Sorokin, paradigmen. Romanen utger sig för att vara en ”mästerkockens dagbok”. Vi befinner oss ett hundratal år framåt i tiden, under några marsdagar i en post-Gutenbergsk era där all litteratur digitaliserats. Trådbundet papper mellan pärmar överlever som relikter i välbevakade museer och bunkerliknande arkiv. I denna värld av ettor och nollor visar sig de rara utgåvorna dock utgöra bästa brännmaterialet för grillning. En illegal matlagningskonst uppstår, utförd av artister som jettar mellan metropolerna.

Geza Jasnodworski är ungraren med världen som arbetsfält. Som barn till en far av vitrysk-judiskt ursprung och en mor med polsk-tatariskt blod i ådrorna är hans kulturella kompetens bred. Ändå väljer han i egenskap av book’n’grill-mästare att hålla sig till den ryska varianten. Förstaupplagorna som han eldar upp vid syndigt dyra måltider, anrättade under största sekretess, är vanligen sällsynta utgåvor av Tjechovs ”Stäppen” eller Platonovs ”Tjevengur”. Av och till tvingas han visserligen att hantera sekunda bränsle såsom Bunins samlade verk. 

Men om ett spett med stör skall grillas enligt konstens finaste regler, så att röken från enskilda sidor erbjuder den rätta smakupplevelsen, krävs en fullvärdig roman på velängpapper och i helklot: Dostojevskijs ”Idioten”.

Sorokin balanserar skickligt mellan det sällsamma och det självklara. Hans satiriska science fiction excellerar inte i teknologiska fantasier, utan behandlar det påhittade med samma obestridlighet som reella omständigheter. Halvvägs genom boken osäkras dock den hederskodex som ligger till grund för raffinemangen. 

Plötsligt upptäcker ledningen för ”Köket”, grillmästarnas hemliga brödraskap, att en unik utgåva av Nabokovs ”Ada” – med marginalanteckningar på en sida och fläckar på andra – mångfaldigats på molekylär väg. Geza får i uppdrag att sätta stopp för detta angrepp på heliga principer. Och katastrofen kan ta sin början.

Dessvärre sammanfaller förfallet med försämringar i romanen. Drömmar förs in i framställningen, fristående kortnoveller breder ut sig och operettliknande scener med lika and- som ändlösa replikskiften får framställningen att gå över styr. Kanske rör det sig om ett medvetet grepp. Men det gör inte romanen lättare att förtära. Eller för att använda den metafor som Sorokin inbjuder till: anrättningen är inte längre rare utan overdone.

”Putin har återupplivat det sovjetiska liket”. Läs en intervju med dissidenten Sorokin från 2015.