Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-06-19 03:02

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/bokrecensioner/bokrecension-sami-said-och-sven-nordqvist-i-bilderbokssamarbete/

Bokrecensioner

Bokrecension: Sami Said och Sven Nordqvist i bilderbokssamarbete

Bild 1 av 2
Illustration: Sven Nordqvist
Bild 2 av 2
Illustration: Sven Nordqvist

När Sami Said skriver sin första bilderbokstext handlar det om svält, med rolig bildtolkning av Sven Nordqvist. Men det saknas psykologisk autenticitet, konstaterar Ulla Rhedin.

Nu begår Sami Said, efter sina tre prisade vuxenromaner, sin barnboksdebut med en bilderbokstext som fått rubriken ”Äta gräs” , och som utspelar sig i Saids födelseland Eritrea. Att han valde, och tåligt fick vänta ut, sin favoritillustratör Sven Nordqvist var välmotiverat förstår man, eftersom han (i tevesamtal med Malou von Sivers) uppger sig ha velat göra ”en komedi om svält”. Varför komedi? Jo, för att komedin gränsar till tragedin…

Och visst vilar Saids text i en ­komedi/karikatyrerfaren tecknares, goda (och i denna stils stundom medvetet kulturstereotypa) händer. Tillsammans har de googlat östafrikanska byar och landskap, även om, som Said medger, resultatet i bild sedan blev avsevärt annorlunda än de bilder av barndomens fattiga – och stundom översvämmade ­Eritrea – som han själv mindes. Nordqvist har förvisso hittat fyrkantiga murade hus med parabolantenner och runda lerklinade hyddor med vasstak; de olika episoderna/scenerna är förlagda till ett torrt, orangegulbrunt landskap med berg i horisonten och med ett återkommande kaktusträd som både får tjäna som kompositionell rumsavskiljning och drastiskt komplext nyttjas som bokteknisk mittspalt. Övrig miljö är på liknande vis afrikansk-kulturellt ­allmängods: ett majsfält, ett land med kålhuvuden, minimal rekvisita vad gäller djur och redskap utöver ett dussin getter, och ett tjugotal statister i olika åldrar och i varierande utstyrsel från arabisk heltäckande klädsel till västerländska jeans – där en halvvuxen jeansklädd pojke äger två attribut: herdestaven (kanske tillfällig) och mobiltelefonen (komiskt permanent). 

Ur detta bykollektiv stiger två huvudpersoner fram: på barnplanet en liten flicka som lever med sin strävsamma mamma och en ensam höna; på vuxenplanet en grann­familj bestående av en skojare med komiskt entreprenöriell inriktning, som utnyttjar grannarnas klimatproblematik genom att lura på dem värdelösa redskap för att locka regn och sol. Som ställföreträdare fungerar hans elaka och beräknande döttrar och hans nästan vilda getter. Med denna inzoomning på individuella huvudpersoner följer både psykologi och moral som ett brev på posten.

Illustration: Sven Nordqvist

Barnplanets lilla antihjältinna – enligt bilderna i obestämd och lätt varierande ålder/storlek – presenterar sig i jagform redan i bokens baksidestext på ett självmedvetet, lite charmigt och kaxigt retoriskt sätt med hela sitt namn – och som mest kompetenta flickan i världen: ”Ingenting stoppar mig!” Att sådan självtillit brukar straffa sig i mer konventionellt moraliserande barnlitteratur bekräftas redan på främre omslagsbilden, där hon med livrädd min och med en skvalpande vattenspann på huvudet jagas av getter. Den plågsamma situationen byggs ut på bokens andra uppslag, där Nordqvist plockar komiska och dramatiska poänger genom sitt genomgående grepp att ”filmiskt” visa minst en episod i flera simultana scener (simultan succession). Här ser vi i fyra stationer hur barnets redan ”farliga-resa” kompliceras, hur hennes plåga stegras och varieras tills hinken är nästan tom och hon själv ger upp, alltmedan getterna förvandlas till nästan mänskligt, elaka aktörer – tuggar klänning, biter fot, busvisslar till attack eller sitter och pausar som vilken trött gamling som helst. Den fiffiga simultana successionen både bygger ut och komprimerar tidsförloppet – och skapar oftast metavisuell reflektion hos mindre barn (hur många flickor och getter finns det?).

En önskedröm hade varit att bilderboksberättelser skulle få chansen att blomstra i samma psykologiska och kulturellt detaljerade autenticitet som sina motsvarande romaner.

Roligt eller inte så är det fysisk haha-komik, förstås, som förstärks av ”tragiken” med förödmjukelse och skam hos det (över)modiga barnet. Hennes förvandling till offer för omständigheterna illustreras av Nordqvist med ökande antal (väldigt fula) lappar på klänningen. Hon blir förstås den första att få ”bita i gräset” – och den som senare kommer att behöva hantera sin hungers värsta stund ”komiskt” genom att leka get som nafsar gräs. Men de som verkligen får ”äta gräs” till slut – och i den annars triumfatoriska slutscenen tycks uppleva sig ha dragit det kortaste strået – är såväl lurendrejaren som hans svekfulla döttrar liksom (i den komiskt bokstavliga praktiken) hans fetaste och mest bitska get.

I sin debutroman ”Väldigt sällan fin” (2012) excellerar Said i pregnant och specifikt återgivna scener av självupplevd karaktär. Inte minst under huvudpersonen Nohas återbesök i Eritrea växer osökt en bild fram av platsens intrikat kultur­specifika betydelse för vardag, konflikter och möten. Där finns också ett flöde av psykologiskt pregnanta scener, som den när Noha minns sin lite skamfyllda besvikelse över när betydelsen av hjältedådet, när han räddar ett isblock undan vildhundarna till sin sjuka mamma, faller platt till marken.

Det finns som synes en hel del trådar mellan dessa båda debutböcker.  

En önskedröm hade varit att bilderboksberättelser skulle få chansen att blomstra i samma psykologiska och kulturellt detaljerade autenticitet som sina motsvarande romaner – i stället för att slätas ut i välmenande eftergifter åt en konstruerad, väldigt abstrakt publik som försetts med det konstnärligt ofta olycksaliga prefixet ”barn-”.

Illustration: Sven Nordqvist