Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-09-18 11:45

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/bokrecensioner/bokrecension-saregen-sprakakrobat-i-rasande-attack-mot-pipkragar/

Bokrecensioner

Bokrecension: Säregen språkakrobat i rasande attack mot pipkragar

Bild 1 av 2 Peter Törnqvist jonglerar i verklighetens helg och söcken.
Foto: Nils Bergendal
Bild 2 av 2

Peter Törnqvist är en udda fågel i den svenska prosaskogen. I den nya boken ”Flygbyken” kan han exempelvis resonera om skillnaden mellan mullvadars och åkersorkars högar. Överraskande och egensinnigt, skriver Jonas Thente. 

Sedan debuten 1998 med ”Fältstudier” har Peter Törnqvist då och då flutit upp som en kork till ytan, ur de mystiska djup han bevistar, för att i bokform presentera sina fynd. I sin nya bok har han samlat ett trettiotal notiser ur svenska dagstidningar, de flesta från 1800-talet. Det handlar om kuriosa – försvunna bisvärmar och kamrerer (en herr Widestrand), hemska självmord och försvunna persedlar – och det finns all anledning att tro att dessa notiser är helt autentiska.

Detsamma kan i än högre grad sägas om de prosastycken som varvas med notiserna. Peter Törnqvist har ett eget sätt att behandla språket. Han knådar samman antikverade ord och idiom med talspråkliga slängar och nyskapelser. Ämnena är varia. Han kan resonera kring skillnaden mellan mullvadars och åkersorkars högar, gamla och nya köksmått, utflykter till Varberg, pipkragar samt den svävande grisen på omslaget till Pink Floyds bästa skiva ”Animals”.

Just pipkragar tycker han särskilt illa om. ”Det är som att det ligger infernalisk beräkning bakom uppkomsten av fanskapet: ett yttersta sätt för uppkomlingar att visa sin yttersta makt, att skapa ett fullständigt dysfunktionellt plagg att förnedra sitt tjänstefolk med, genom att införa ännu en vardaglig sisyfossyssla lagd till de andra. Fast jävligast av dom alla”.

Han är en säregen språkakrobat. En Gunnar D Hanssonsk fossilskådare, en Erik Beckman med narkolepsi, en mindre självbelåten Povel Ramel.

Undertiteln till ”Flygbyken” lyder: ”och 83 andra lämningar”. Och sannerligen vilar det något musealt över denna bok. Som om här har utförts borrprover i verklighetens helg och söcken, varav de allra flesta har blivit kontaminerade av provtagarens personlighet och patos.

I en av lämningarna har Törnqvist suttit nedgrävd i kommunarkivet och studerat hemväverskorna i Sjuhäradsbygden, det vill säga i Västergötland. Dessa väverskor satt i veckor i skogsbygdernas hemman och arbetade med att varpa och solva, spola och väva. Så gick de till förläggargården på byn, fick sin lön och nytt garn att ta med sig. 

Törnqvist har noterat en av dem som fick sparken. Varför vet man inte, men hon hette Christina Magnusdotter och bodde i Lerbäck. Den 5 februari under nödåret 1867 avslutas hennes uppdrag för gott med en standardformulering införd i räkenskapsboken: Aldrig mera garn.

Så försvinner hon in i skogen, in i den stumma historien.

Mot bokens slut finns en underbar liten text som beskriver ett uttalat fynd, av allt att döma registrerat långt in i framtiden. Det är en diarieförd artefakt som påträffats ”i en flodbädd från ägar- och svamlarkulturen: en korgliknande vagnkonstruktion av nättyp” vars dimensioner noggrant beskrivs. Den framtida protokollföraren förmodar att det är en ”processionsvagn av något slag”. Vi mer primitiva varelser förstår att det snarare torde röra sig om en kapad kundvagn.

På så vis fungerar många av Törnqvists texter. Det är oftast helt vardagliga företeelser som betraktas en smula från sidan, eller kanske från en position strax sydväst om mitten, med en pipa i munnen. Ibland är det överraskande vackert.