Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-11-15 12:46

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/bokrecensioner/bokrecension-sensibilitet-infor-aldrandets-mentala-pafrestning/

Bokrecensioner

Bokrecension: Sensibilitet inför åldrandets mentala påfrestning

Susanne Skogstad. Foto: Sturlason

I ”Svartstilla” skriver en ung kvinna om en gammal kvinna. Den lilla romanen kretsar kring hur en människa kan uppfatta världen när livet nästan tagit slut. Norska debutanten Susanne Skogstad skriver med stor sensibilitet. 

Det finns intressanta beröringspunkter mellan väldigt unga och väldigt gamla människor. Ofta har de en distanserad blick på de duktiga, beskäftiga medelålders, som vet hur allting ska vara. 

I den här boken skriver en ung kvinna om en gammal kvinna. Norska Susanne Skogstad är född 1992 och debuterar med den korta romanen ”Svartstilla” i en känslig och vacker översättning av Cilla Naumann. 

En äldre kvinna har mist sin man, och det är han, bara han, som nu finns i hennes tankar. Från det att han trädde in i hennes liv blev han hennes överväldigande kärlek. De fick tre barn och älskade verkligen varandra. 

Romanen berättas med den gamla kvinnans ord, utifrån hennes medvetande. Hon mässar i tankarna om sin kärlek till mannen, hon förgudar honom i sin skapelseberättelse om deras möte: ”Jag var svartstilla. Jag var i det och jag var det./ Så kom du. Och det blev ljus./ Ljuset var gott./ Och jag kallade det för dig./ Mörkret var ont./ Och jag kallade det för mig.”

”Svartstilla” av Susanne Skogstad.

Hon är inte helt på det klara med sin situation, det förstår man på vissa saker, barnens reaktioner framför allt. De pratar över hennes huvud och har ställt henne i kö för att komma på hemmet. Hennes äldste son är den som håller i skaftet: ”Du har snart inte något val, mor. Vi har inte tid att springa fram och tillbaka som idioter för att hålla huset igång när du inte ens klarar att hålla liv i en endaste planta.”

Barnen verkar inte helt orimliga, inte heller sonen även om han är brysk, men det tycker hon och ”har lust att riva av honom hans tjocka glasögon och knäcka dem i två delar”. 

Hennes tillvaro, som hon inte vill bli störd i, består av att tänka på sin man, som nu är död. Hon dyrkar och minns honom, i du-form, i korta meningar, som en tillbedjan. Denna bön till maken formas som en sorts underlig, jagad, överspänd poesi, medan irritationen över barnen och deras ”omsorger”, söndagsmiddagar och annat som hon helt har glömt av, tar form i vanlig prosatext. 

Det är ett bra grepp av författaren att stilmässigt forma perspektiven på ett så kreativt sätt och som läsare förstår man ganska väl vad det är som pågår. Vi ser och känner med den gamla kvinnan som vägrar lämna sitt hem för det är där hon finns med sin make, även om livet nu bara pågår i huvudet, medan resten förfaller runt omkring henne. Och vi uppfattar de trängda barnen som inte vet varken ut eller in hur de ska göra med sin envisa, åldrande mamma, som inte vill ”gå vidare”, utan klamrar sig fast vid tankarna på maken och slänger brevet om att hon fått plats på hemmet. 

Mamman kommunicerar knappast, däremot bedömer hon sina barn med distanserade tankar. Hon mäter nu barnen med makens blick. Och genomskådar att barnen delat upp besöken när hon ligger på sjukhuset: ”Som om de var varsina tider på varsina dagar. Ett extrajobb i ett hektiskt vardagsliv.” Hon låtsas sova när den yngste kommer, han krånglar inte utan går när han ser att hon lever. Men dottern styr och ställer: ”Kudden ska piskas. Täcket ska vändas. Hon ska helst ha mig att sitta upp.”

Barnen försöker, men hon vill inte. Hon vill bara vara med sin man. Ändå, motvilligt, värms hon av dem. De vill henne väl och slutligen kan hon ta emot det. 

Romanen utvecklar en ovanlig sensibilitet inför åldrandets mentala påfrestning, var man än befinner sig, mitt i det eller vid sidan av det. Det är inte lätt att ge upp livet. Inte för någon. 

Fler recensioner av Maria Schottenius 

Andra bokrecensioner