Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
169 kr/månad

Vakna med DN på helgen. Halva priset på papperstidningen i tre månader!

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-07-23 17:58

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/bokrecensioner/bokrecension-sheng-keyi-skildrar-massakern-i-allegorisk-form/

Bokrecensioner

Bokrecension: Sheng Keyi skildrar massakern i allegorisk form

Bild 1 av 2 Sheng Keyi
Foto: Bokförlaget Wanzhi
Bild 2 av 2

Sheng Keyi har skrivit en roman i allegorisk form om massakern på Himmelska fridens torg 1989. Den har ett lätt anslag och en uppfinningsrik form, men förmår ändå inte riktigt engagera hela vägen. 

Sheng Keyi

Nyligen markerades trettioårsminnet av massakern på Himmelska fridens torg i juni 1989 med total tystnad från den kinesiska regimen och en blandning av sorg och uppgivenhet bland dem som fortfarande minns. 

Sheng Keyi var sexton år då massakern inträffade och har berättat att hon såg tanksen rulla in på torget, där studenterna samlats, på en grynig svart vit tv-skärm hemma hos sin granne i den fattiga by i Hunanprovinsen, långt från Beijing där hon växte upp. Men fastän hon inte har några direkta band till demokratirörelsen tillhör hon den växande skara yngre författare i Kina som på olika sätt valt att närma sig detta trauma.

Hennes roman ”Dödsfuga” kom 2013 och är förbjuden i Kina (det vill säga: inget av de stora etablerade förlagen har velat publicera den), men den har utkommit i Hongkong och finns utgiven på engelska av det australiska förlaget Giramondo. Romanen följer händelserna före och efter den 3 och 4 juni 1989 i olika tidsskikt och berättarlinjer, vilket förklarar ordet fuga i titeln som ju kan få en läsare i väst att tänka på Paul Celans långa dikt med samma namn.

Sheng Keyis roman är dock betydligt lättare i anslaget. Hon närmar sig inte ämnet direkt utan i lätt genomskinlig allegorisk form. Huvudpersonen Yuan Menglui är poet och tjänstgör på den så kallade Visdomsbyrån när en stor hög exkrementer en dag plötsligt dyker upp på Runda torget (!) som den centrala platsen i huvudstaden Beiping (!) heter i romanen. Myndigheternas ständiga bortförklaringar för hur skiten hamnat där den hamnat utlöser först misstro, sedan missnöje, sedan demonstrationer från stadens studenter. Yuan Minglu deltar halvhjärtat i olika protestaktioner, mest för att han förälskat sig i den unga Qizi som är en av ledarna. Demonstrationerna upplöses dock med de mest brutala metoder, Qizi ”försvinner” och Yuan Menglui omskolas till läkare.

Dock upphör han inte att längta efter Qizi och ägnar varje semester åt att bege sig ut på vandringar för att spåra upp henne. En sådan vandring för honom till Svandalen, ett utopiskt lyckorike bortom berg och floder, där han tas om hand av människor som uppgivit alla individuella drömmar och mål för att underordna sig det rationellt sett bästa för mänskligheten: ett lyckorike i stil med något Orwell eller Huxley skulle ha kunnat fantisera ihop. 

Svandalen kan även läsas som en satir över dagens Kina, styrd med om möjligt ännu mer diktatoriska medel med syfte att skapa ett samhälle så genomkontrollerat att även om missnöje mot maktmissbruk och korruption ännu en gång uppstod skulle det kvävas redan i sin linda.

 Sheng Keyi skriver associationsrikt, uppsluppet, ibland försåtligt fräckt; men tyvärr är ”Dödsfuga” inte någon riktigt bra roman. De olika händelsetrådarna glider ihop och isär på ett inte helt överskådligt sätt, vilket gör ”handlingen” svår att följa. I den mån det alls förekommer någon: stora delar av romanen består av ett slags inventeringar där Svandalens handledare mångordigt förevisar olika aspekter av lyckoriket. 

Också personskildringen saknar djup. Om Yuang Menglui vet vi efter 400 sidor inte mer än att vankelmod är hans främsta karaktärsegenskap och att han är förtjust i kvinnor med ”fylliga former” vars utseenden påfallande ofta beskrivs med metaforer hämtade från gastronomin: de har bröst som meloner och ögon som brödkakor. Över huvud taget har Sheng Keyi en lite olycklig vurm för metaforer. Allt skall på något sätt liknas vid något hela tiden.

Trots en uppfinningsrik form och ett angeläget ärende – Sheng Keyi har tillägnat sin roman alla som är födda på 60-talet: Kinas förlorade generation – blir romanen till slut en smula enahanda.