Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-06-19 15:07

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/bokrecensioner/bokrecension-skaparen-bakom-alfons-aberg-blir-synlig/

Bokrecensioner

Bokrecension: Skaparen bakom Alfons Åberg blir synlig

Bild 1 av 2 Klas Gustafson och hans biografi om Gunilla Bergström.
Foto: Kajsa Göransson och Norstedts
Bild 2 av 2 I en tidig version av ”Gonatt Alfons Åberg” hette han Åman.

Hon har aldrig riktigt märkts, Gunilla Bergström, men hennes Alfons Åberg känner alla till. Klas Gustafson skriver i en ny biografi om människan bakom bilderböckerna.

Klas Gustafson har åtagit sig uppgiften att skriva biografier över folkhemmets välkända konstnärer. Hans bok om Monika Zetterlund är fint lågmäld och till den om Beppe Wolgers återvänder jag ofta. Länge har arkiv och andras intervjuer varit material för biografierna, men nu talar han också direkt med levande konstnärer, nyligen med Marie-Louise Ekman och nu Gunilla Bergström. 

Det fungerar bra när ambitionen inte är att vända upp och ner på etablerade bilder, utan att fördjupa och förhindra att personer faller i glömska. Eller som i detta fall, döljs helt av den figur hon skapat: Alfons, pojken som från och med ”God natt, Alfons Åberg” (1971), framstått som den främsta representanten för barndomen i det sena folkhems-Sverige.

Själv menar Gunilla Bergström att Alfons kom till därför att han behövdes. I dåtidens debatt efterfrågades böcker som tog samtiden på allvar men även var lekfulla och realistiska. Allt det kan man se när pappan vill få Alfons att somna, och i de efterföljande böckernas snarlika vardagssituationer. Det första tiotalet Alfonsverk har blivit klassiker och därför känns en biografi över Bergström självklar.

Titeln ”Bakom Alfons” visar hur figuren både skyddat och skuggat sin skapare. Gustafson vill ändra på det och berättar mest om människan Gunilla Bergström, om barndom, ungdom, tiden som journalist och vägen fram till skapandet av berättelser för barn. Men också familjelivet finns med, de egna barnen, skilsmässan och en ny kärlek. Och så klart, en hel del om Alfons: bland annat får man svar på den fråga som många har ställt, hur det kommer sig att pappan själv tar hand om Alfons. Något sånt hade man inte sett i barnböcker innan sjuttiotalet, men väl i verkligheten. 

Gunilla Bergström och hennes Alfons. Foto: Jörn H Moen

Klas Gustafson visar hur Gunilla Bergström skrev tidningsartiklar om just ensamstående fäder innan hon skapade Alfons. Ingen har brytt sig om det tidigare. I artiklarna möter man exempelvis bussföraren Rune och hans pojke Kjell, som har ”klart tycke av pappa Åberg och Alfons”, enligt Gustavsson. 

Han visar hur journalistiken påverkar författarskapet, och jag hade gärna läst ännu mer om både artiklar och det tidiga skrivandet. Nu tar barndom och familjeliv över, och det märks att det är samtal som ligger till grund för biografin. Den är trevlig att läsa, men blir ibland småtråkig när han pratar med Gunilla Bergström i soffan, utan att ifrågasätta eller analysera verken närmare. Som tur är infogas andras tolkningar, som från Annika Gunnarssons avhandling ”Synligt/osynligt” (2012) där hon visade hur bilderna bär berättelsen genom förskjutningar som talar om det som andra författare måste säga med text. 

Klas Gustafson får Gunilla Bergström att dela med sig av sitt liv. Han skriver att de lätt tappar tråden i samtalet, men i biografin trasslar han ut den och berättelsen blir överskådlig. Och det är märkbart att det är två författare som samarbetar, inte bara stora livshändelser blir minnesvärda kapitel utan även det anekdotiska. 

Som när Gunilla Bergströms nyskilda mamma får besök av vännen Pelle, som har med en påse päron till barnen. Därefter kallar de honom Pelle Pära och han bygger rum till barnen på vinden och klagar på grannbarnens oförmåga att palla päron. Om honom hade man velat läsa en bilderbok, så levande är det framställt. Det finns fullt av berättelser i Gunilla Bergströms liv, som hon i biografin presenterar likt färdiga manus. Den förmågan får mig att misstro det som Gustafson hävdar – att Gunilla Bergström blev författare av en slump.

Läs mer om barnböcker