Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-24 04:51

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/bokrecensioner/bokrecension-skotten-i-adalen-1931-blir-akut-allmangiltiga/

Bokrecensioner

Bokrecension: Skotten i Ådalen 1931 blir akut allmängiltiga

Bild 1 av 2 Serietecknaren Mats Jonsson har skrivit sin första rena textbok.
Foto: Idha Lindhag
Bild 2 av 2

I Ådalen 1931 öppnade svensk militär eld mot fredliga demonstranter, varav fem dog. Serietecknaren Mats Jonsson skriver om minnen, skam och kanske även förlåtelse.

En ny bok av Mats Jonsson är alltid en speciell händelse och ”Blod i gruset” är inget undantag. I en stark och välskriven bok om Ådalen 31-händelserna, då svensk militär kommenderades ut och sköt ihjäl fem fredliga demonstranter, lyckas Jonsson med bedriften att nyansera bilden av händelserna i sig och samtidigt berätta en gripande historia om minnets bedräglighet, skam och kanske även förlåtelse.

Händelserna den 14 maj 1931 har naturligtvis präglat Ådalen på många sätt. En av dem är oviljan att prata om det förflutna, viljan att gå vidare trots att såren på många sätt finns kvar. De flesta inblandade i Lunde; poliserna, de unga rekryterna, stenkastande kommunister och fredliga demonstranter, ja nästan samtliga berörda var ju lokalt folk från Ådalen. Man kände varandra. Hur hanterar man detta faktum? Man håller tyst och vänder blad.

Det är i en sådan miljö som huvudpersonen Mats (naturligtvis), femteklassare i Stensätter utanför Bollstabruk i början på 1980-talet får som skoluppgift att lära sig mer om sitt lokalsamhälles historia. Intervjua en gamling helt enkelt. Ganska snart kommer han händelserna 1931 på spåren och börjar gräva. Det visar sig vara lättare sagt än gjort. Alla är inte lika benägna att berätta om sina upplevelser, för såren finns kvar och verkligheten är mer komplex än den enklast använda: höger mot vänster, arbetare mot kapitalister.

I ”Blod i gruset” sitter serietecknaren och illustratören Mats Jonsson i baksätet och låter istället den renodlade författaren ta ratten. Och det blir verkligen lyckat. Jonsson har en väldigt attraktiv prosa, lågmäld matter-of-factness men samtidigt isbergsintensiv. Hans många ytterst träffsäkra tidsmarkörer kanske är att elda lite för kråkorna. Moderna kids går nog miste om en hel del berättargodis; rostiga Crescent-cyklar med hackande kedjor, villaområdet där alla har bastu på övervåningen och att man alltid går in via tvättstugan, aldrig huvudingången, matrummet som bara används till jul, falukorvsring i ugn och potatis (inga grönsaker). ”Har hon ytterdörren låst? … Hur ska då grannarna kunna gå in utan att knacka först?”. 

Jag gillar verkligen Mats Jonssons böcker. Främst kanske för att igenkänningsfaktorerna för mig personligen är så starka men också för hans autofiktion, hans självbiografiska huvudtematik som aldrig blir narcissistiskt kletig. Det finns heller inget förskönande eller för den delen överdrivet hemhatande (alla som varit i Bollsta vet ju att det finns en Hel Del Att Önska). 

”Blod i gruset” är totalt superlokal och samtidigt akut allmängiltig och som sådan hans klart bästa bok hittills.