Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-05-21 19:29

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/bokrecensioner/bokrecension-slapp-loss-de-kvinnliga-popartisterna/

Bokrecensioner

Bokrecension: Släpp loss de kvinnliga popartisterna

Bild 1 av 2 Musikjournalisten Annah Björk kan verkligen berätta en story. Och hon ser ett nytt systerskap växa fram.
Foto: Mondial förlag
Bild 2 av 2

I ”Ni måste flytta på er” granskar Annah Björk popvärldens utveckling i ljuset av metoo. Om en manlig bransch som snuvar kvinnor på kredd och stålar. Det är en levande och övertygande historia – men hon slarvar med källorna?  

Rätta artikel

Jag blir yr redan av innehållsförteckningen som börjar och slutar med Zara Larsson. I korta kapitel varvas namnen från såväl 90-talets riot grrrl-rörelse som topplistor med dagens dito, smalt och brett om vartannat. Men är det någonting musikjournalisten och författaren Annah Björk kan så är det att berätta en story – snabbt, snärtigt och levande. 

”Ni måste flytta på er” beskrivs i förordet som en sann historia. Boken bygger på intervjuer med en rad artister, producenter och låtskrivare samt arkivmaterial och sociala medier.

Bit för bit pusslar Björk ihop en bra mosaik över musikbranschens utveckling i det moderna skenet av metoo. Hon skriver initierat och spännande om popfabrikens fulspel, slemmiga skivbolagsgubbar och mer subtila snubbeltrådar som snuvar kvinnor på kredd och stålar. Men också om hur Bikini Kill och Kathleen Hannas punkfeministiska slagord ”girl power” kapas av popgruppen Spice Girls. Och om hur just den förenklingen och kommersialiseringen gör att en yngre generation kan ta till sig budskapet. Kvinnliga artister hittar nya genvägar till fansen direkt via sociala medier, utan att behöva fråga något skivbolag om lov.

Fram växer ett nytt systerskap. Men även den digitala revolutionen drabbas av bakslag; kommentarsfälten fylls av hot och sexuella trakasserier. Det råder ingen tvekan om att musikbranschen lider av strukturproblem och osund manlig maktkoncentration. Inte bara utåt sett, utan även i det dolda med fenomen som ”boys club”, de manliga producenternas grabbklubb som noga vaktar sitt revir. Nätverkandet som gör det hopplöst för kvinnor att nå fram till prestigeuppdragen. Lalaland, den kommersiella popens huvudstad Los Angeles, är fortfarande en mans, mans – och i synnerhet Max Martinsk – värld.

Men att låna fiktionens form för fakta har sina nackdelar. Björk betonar visserligen att boken är hennes tolkning, men närvaroperspektivet är problematiskt. Precis som i serien ”Hermans historia” låter det ofta som om författaren var där, även när hon inte kan ha varit det. Märkligt blir det även när Björk ondgör sig över hur medelålders manliga artister börjat alliera sig med kvinnliga, gärna sådana med feministisk framtoning. ”Ett nytt slags utnyttjande och exploaterande”, resonerar hon cyniskt. Män i musikbranschen kan liksom inte göra rätt.

Lika lite tycks kvinnor kunna avkrävas något som helst personligt ansvar för ekonomiska resurser som rullar i väg. För i fallet Rebecca & Fiona skulle man lika gärna kunna tala om två brudar som hamnar i lyxfällan för att de jagar berömmelsen och inte vill ”förstöra vibben”. 

Frånvaron av källhänvisningar gör det också lockande lätt att vinkla urvalet så att det passar tesen. Som när Björk fulciterar en manlig musikjournalist. Den som orkar googla fram recensionen i sin helhet ser att texten varken kritiserar ”rosa fluff” eller Laleh i egenskap av kvinna, utan den stela stämning som lätt uppstår när artister uppträder med kammarorkester.

Det är synd. Björk hade haft fog för bokens uppfordrade titel alldeles utan sådana knep och en drös onödiga korrfel.