Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-02-22 09:29

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/bokrecensioner/bokrecension-stiftet-ar-en-brakig-bilderbok-for-unga-vuxna/

Bokrecensioner

Bokrecension: ”Stiftet” är en bråkig bilderbok för unga vuxna

Bild 1 av 2 Ur ”Stiftet. Illustration av Ina Marie Winter Åshaug. Beskuren.
Illustration: Ina Marie Winter Åshaug.
Bild 2 av 2 ”Stiftet”.
Illustration: Dockhaveri

Norskan Linda Holmer skriver i gränslandet mellan barndom och vuxenblivande. ”Stiftet” bygger på en tonårstjejs inre monolog – resultatet blir både bråkigt och förvirrande, skriver Alexandra Sundqvist.

Alexandra Sundqvist
Rätta artikel

Det brukar poängteras att handen som håller pennan skriver historien, men i Linda Holmer och Ina Marie Winther Åshaugs fragmentariska bilderbok för unga vuxna ”eller vuxna som en gång varit unga” är det snarare stiftet som har tolkningsföreträdet. 

Norska bildkonstnären Winther Åshaugs karga blyertsstreck lyckas förmedla alltings alldaglighet, men väjer samtidigt inte för de stora, brännande känslorna, i sin gestaltning av gränslandet mellan barndom och vuxenblivande. Hennes bildspråk bidrar till att ge berättelsen, baserad på en tonårsflickas inre monolog, ett oräkneligt antal lager. Men också till insikten om att människans hela känsloregister faktiskt ryms i en färg. 

”Stiftet” är ett kongenialt möte mellan text och bild från ett kollektivt förlag som vill ”förändra villkoren för publikation och textrelaterad estetik”. Därtill ett iscensatt dockhaveri i gråskala där gråzonerna, som uppstår när den unga kvinnokroppen assimileras och inordnas i samhällskroppen, undersöks. 

Det är således ingen bilderbok i traditionell mening, men inte heller någon konventionell, linjär bildroman. 

”Stiftet” bygger på en slags underordning i relation till vuxenvärlden, men också på osäkerheten som kommer med en ”ny” kropp och nya erfarenheter. Vetskapen om att gränser måste upprättas för att ens veta om någon överskrider dem är ännu inte helt formulerad hos berättarjaget. 

Under processen blir kroppen ett slagfält i ett vardagligt krig om, och för, den personliga integriteten. 

Någonting som exempelvis gestaltas när en man trycker sitt kön mot henne i den trånga bussen. 

”Kanske det inte är stånd”, resonerar hon. ”Säkert har jag fel”.

Men, tänker hon, ”det är bara det hårda som är mot mig. Men han trycker inte direkt. Eller?”

Händelsen illustreras via vyn från bussfönstret, där en tom parkbänk tronar vid en öde gångväg. Det kan tyckas apart, men förstärker ändå flickans längtan bort från den klaustrofobiska situationen. 

En betydande del av ”Stiftet” utspelar sig i själva mellanrummet mellan text och bild. Det är upp till läsaren själv att fylla i och tolka. Resultatet är en bråkig, ibland förvirrande, läsupplevelse, men också en förlängning av tonårstiden som sådan. 

Läs fler texter av Alexandra Sundqvist, till exempel om ”Handbok för superhjältar”.