Hur överlever en demokrati? Om vi föreställer oss att den populistiska våg som nu sveper över världen en dag ebbar ut, och att demokratin kommer att stå kvar – vad är det för stomme vi då får syn på? 

Det vanliga svaret är fria val, konstitutionellt skyddade fri- och rättigheter, oberoende rättsväsende, fria medier och andra kontrollfunktioner. 

Men liberal demokrati är något mer. Den är inte bara ett skelett av statlig organisation. Den är också kött och blod, medborgare som aktivt och medvetet deltar – en politisk kultur. 

Det är i detta ljus jag läser idéhistorikern Sverker Sörlins nya bok ”Till bildningens försvar”. Den handlar om en bit av den kulturen, nämligen vårt gemensamma vetande. 

Sverker Sörlins tes är att bildningen har försvagats.

”Bildning” är enligt hans definition en kunskapsprocess som binder ihop samhället. Den skapar ett gemensamt ”erfarenhetsrum”, skriver han, med ett begrepp lånat från den tyske historiefilosofen Reinhart Koselleck. Att bilda sig är att lära sig leva ihop med andra.

Bildningens utförsfärd börjar enligt Sörlin under 1900-talets andra hälft, och detta samtidigt som samhället genomgår ett formellt kunskapslyft. Fler utbildas, men bildningen avtar. Vi känner igen huvuddragen: försvagade folkrörelser, sjunkande läsförståelse, genomströmningskrav på universiteten, new public management och ett offentligt samtal som hypnotiseras av nätjättarnas polariserande algoritmer. Till det kommer populistiska rörelser med en politisk strategi att bryta ner tilliten till medier, rättsväsende och expertmyndigheter.

Sverker Sörlin skriver underhållande om besattheten vid fakta som en misslyckad respons på dessa attacker. Det gäller inte minst medierna. Vad var Förintelsen – vi har faktacheckat! Innehållsdeklaration: denna essä kan innehålla spår av tolkning och analys! Recension – varning för åsikt! 

”Jag tror att upptagenheten med fakta i själva verket på ett omedvetet sätt ingår i legitimeringen av sönderdelningen av kunskap, till något sökbart och avgränsbart”, skriver Sörlin klarsynt. Kunskap som begrepp frikopplas från omdöme och förståelse.

Sverker Sörlin argumenterar också för att bildning har en moralisk dimension. Den kollektiva lärandeprocessen har en riktning. Bildningen ”vill åstadkomma” demokrati, tolerans och medborgerliga fri- och rättigheter. Sinnebilden är Greta Thunberg, en bildningsrevolutionär som visserligen pekar på fakta, men med en moralisk drivkraft.

Han visar på bildningsbegreppets historiska värderingsinslag: Som medborgarfostran i folkbildningsrörelsen, förstås – men också långt tidigare. Den franske upplysningsmannen Condorcet betonade utbildningen som medel för jämlikhet. Hos medeltidstänkaren Mäster Eckhart handlade bildning om avbildning, människans strävan att efterlikna Gud. Aristoteles talade om ”phronesis”, praktisk visdom.

Det är intressant läsning. Ändå förblir det dunkelt varför bildning i dag med nödvändighet ska förknippas med värderingar som antinationalism och jämlikhet. Det var lättare för de gamla grekerna att slå ihop det goda och det visa till ett – det svarade mot deras världsbild, där naturen hade en rättvis ordning och människan en essens. I en värld utan gudar krävs större ödmjukhet.

Om jag läser Sverker Sörlins bok som ett förslag till definition av bildningsbegreppet, skaver det både här och där. Det blir snävt, och samtidigt otympligt, att orientera sig efter. Kunskapen måste spreta mot tre ytor: mot sanningen, mot rätt etik och mot en samhällsgemenskap.

Kanske är det romantiskt, men jag söker en plats för den bildade outsidern. All bildning har inte funktionen att binda oss samman. Bildning kan tvärtom erbjuda en annan plats i tid eller rum att ställa sig på för att titta på vår tid. Tänk den funktion som Lena Andersson har i offentligheten, eller kanske Torbjörn Tännsjö. De landar ofta i slutsatser som kan tyckas barocka för många, kanske även värderingsmässigt, men just därför behövs de.

Förresten är det nog inte romantik, utan en fråga om intellektuell överlevnad. Om Sverker Sörlin önskar sig fler gemensamma berättelser, och minns en tid då de lades fram av goda demokrater som Olof Palme, fruktar jag att de snart kommer att skrivas av ett nationalistparti och dess gräsrötter. Den bildades funktion blir då att att syna de gemensamma berättelserna, och bryta sönder nationella konsensus. 

Å andra sidan kan man också strunta i begreppsbråket, acceptera att många bildningsbegrepp kan leva sida vid sida, och läsa ”Till bildningens försvar” som ett politiskt program för en ny demokratisk folkbildningsrörelse. Jag finner då flera kloka, konkreta förslag, som att göra breddande kurser obligatoriska i högskolan.

”Bildning är en samhällsförsvarande process”, skriver Sverker Sörlin. Att läsa den här boken är inte så dumt som första steg.

Läs andra bokrecensioner