Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
169 kr/månad

Vakna med DN på helgen. Halva priset på papperstidningen i tre månader!

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-07-16 06:45

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/bokrecensioner/bokrecension-tankarna-som-vann-youtubedebatten-men-forlorade-faktakriget/

Bokrecensioner

Bokrecension: Tänkarna som vann Youtubedebatten men förlorade faktakriget

Bild 1 av 2 Sam Harris, Christoper Hitchens, Richard Dawkins och Daniel Dennett.
Foto: Fri tanke förlag och Christer Sturmark
Bild 2 av 2
Foto: Fri tanke förlag

Dawkins, Dennett, Harris och Hitchens kallades ”ateismens fyra ryttare” när de debatterade religion under 00-talet. Lars Linder har läst deras utvärdering av striderna – och konstaterar att det är faktaförnekelse som driver dagens globala politik.

Jungfrufödslar, himmelsfärder, en allsmäktig och närvarande Gud – hur kan en modern, förnuftig människa efter tvåhundra år av upplysning och framsteg sätta tro till sådana vidskepligheter?

År 2004 inleddes en kanonad av tunga attacker mot religion i allmänhet och bokstavstro i synnerhet. Med några års mellanrum skrev tre framstående brittiska och amerikanska akademiker – Richard Dawkins, Sam Harris och Daniel Dennett – på var sitt håll en rad uppmärksammade böcker som med friskt mod och vetenskapliga argument smulade sönder olika religioners påståenden om alla de högre ting som det inte finns några som helst hållbara belägg för. Inte minst sköt de skarpt mot prästers och imamers anspråk på auktoritet, och mot samtidens respektfulla bemötande av dem.

Något senare, 2007, följde den brittiske journalisten och författaren Christopher Hitchens upp anfallet med ännu en bitande bok i samma syfte.

Tidpunkten för den nyateistiska vågen var knappast en tillfällighet. I terrordåden i New York 2001 hade islamistiska fanatiker visat sig beredda att dra tusentals människor med sig i döden mot yviga löften om belöning på andra sidan i form av sjuttiotvå välvilliga jungfrur. Världen tvangs inse att gudstro inte alls bara är en ofarligt stilla bönegemenskap i kyrkor och moskéer.

Religiösa ledare gick tvärtom i taket och beskyllde författarna för att kränka miljarder troende. Stridens vågor gick höga och Youtube fylldes med debatter

Så ateisterna gick till motattack och ifrågasatte inte bara jihadismen, utan religionen i sig. För är det logiskt sett någon skillnad mellan påbudet att vörda fromma helgon och budet att alla otrogna måste slaktas? Är inte problemet i grunden alla religiösa föreställningar i sig, dessa påståenden utan bevis, hämtade ur obskyra gamla skrifter?

Deras polemik gick inte obemärkt förbi. Meningsfränder jublade, de fick rockstjärnestatus och hedersbenämningen ”ateismens fyra ryttare”. Religiösa ledare gick tvärtom i taket och beskyllde författarna för att kränka miljarder troende. Stridens vågor gick höga och Youtube fylldes med debatter. 

Där kan de avnjutas än i dag; ofta pulshöjande uppvisningar i verbalt underhållningsvåld där rasande företrädare för olika trosriktningar – gärna vidlyftiga retoriker med predikantton – ställs mot de skarpa, pålästa och orädda skeptikerna. Matcher som ibland kan kännas obarmhärtigt ojämna; debattörer som Dawkins och Hitchens tar inga levande fångar. 

2008, när dammet lagt sig något, samlades så de fyra för ett samtal om utfallet av kriget de utkämpat. Mötet filmades och blev en viral nätsuccé med miljontals visningar. Nu, drygt tio år senare, har det också getts ut i bokform med ett kort och entusiastiskt förord av författaren och skådespelaren Stephen Fry. 

De är ärligt talat också ganska tondöva för de sidor av tron som inte har med bevisföring att göra. Att följa dem är ibland lite som att höra någon som saknar humor analysera skämt

På svenska har boken fått titeln ”Till den fria tankens försvar”, inte särskilt välfunnet eftersom det inte alls är någon kampskrift utan ett rätt lågmält försök att finna perspektiv och dra slutsatser av den turbulenta tid kvartetten just genomlevt. De har mött hat och hot och förundras nu över hur troende så gärna blir sårade så snart någon ställer kritiska frågor. Ständigt har de också fått höra hur tvärsäkert arroganta de är – när det snarast är tvärtom: det är ju aldrig vetenskapsmän som påstår sig ofelbara, det är det påvar som gör.

Samtalstemperaturen blir sällan hög eftersom de i grunden är eniga, ändå är det en rätt rolig läsning – det är en välformulerad skara som gärna bjuder på drypande ironier som man kan glädjas åt även om man inte alltid är överens med dem. Jo: strikt logiskt har de ju rätt, alltid, men de är ärligt talat också ganska tondöva för de sidor av tron som inte har med bevisföring att göra. Att följa dem är ibland lite som att höra någon som saknar humor analysera skämt.

De vet också med sig att de missar något och kan resonera med viss respekt om kraften i religiös konst och begrepp som helighet, men det leder inte riktigt någonstans. Och det är ju just där, i det bara halvt åtkomliga, som det mesta av religionens verkliga lockelse ligger. Som Christopher Hitchens säger ska man inte heller underskatta människors förmåga att leva i kognitiv dissonans, med världsbilder som inte går ihop.

En bit in i samtalet ställer Richard Dawkins frågan om det är möjligt att vinna det här idékriget. Själv säger han optimistiskt att han nog tycker att de redan gjort det, åtminstone i Storbritannien och USA, medan Hitchens är dystrare. Han tror att fundamentalisterna en dag kommer att ödelägga civilisationen, och svarar på Dawkins fråga att han visserligen känner sig stå på vinnarnas sida intellektuellt – men på förlorarnas politiskt.

Motsvarande motupplysning pågår dessutom även utanför religionens område. Det är inte forskningens förnuftiga frågor om existentiella hot mot livet på jorden som just nu driver politiken globalt

Det är en formulering som i efterhand klingar profetiskt. De tio år som gått efter det här samtalet har ju världen knappast rört sig i deras riktning, tvärtom har religiösa fanatiker plötsligt initiativet nästan vart man riktar blicken; i Indien och Mellanöstern, i USA och Brasilien.

Motsvarande motupplysning pågår dessutom även utanför religionens område. Det är inte forskningens förnuftiga frågor om existentiella hot mot livet på jorden som just nu driver politiken globalt, utan flytande hat och motvilja mot invandring och bensinpriser. På ganska kort tid har nationalister och högerpopulister, nättroll och faktaförnekare förändrat spelplanen för hur intellektuella och politiska samtal överlag förs och uppfattas.

Precis som 2008 har vetenskapen och den goda demokratin alla de bästa argumenten, men förstockelse har kommit över världen, som Bibeln skulle ha uttryckt saken.

Och då är det en klen tröst att ha vunnit alla Youtube-debatterna.

Läs fler texter av Lars Linder, till exempel om Hans Roslings självbiografi.