Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
169 kr/månad

Vakna med DN på helgen. Halva priset på papperstidningen i tre månader!

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-07-22 03:56

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/bokrecensioner/bokrecension-the-alt-right-gor-upp-med-den-vita-nationalismen/

Bokrecensioner

Bokrecension: ”The alt-right” gör upp med den vita nationalismen

Efter vit makt-demonstrationen i Charlottesville 2017, då en kvinna mördades, växte sig motkrafterna starkare. Foto: Albin Lohr-Jones/TT

Hur farlig är alt-rightrörelsen? I sin nya bok menar statsvetaren George Hawley att den radikala högerrörelsen i USA befinner sig i ett försvagat tillstånd. Ola Larsmo möter en tankevärld genomsyrad av ras. 

Det var i februari 2017 som kommunfullmäktige i Charlottesville, Virginia, röstade för att flytta den ryttarstaty av Sydstatsgeneralen Robert E Lee som stått i en park sedan 1920-talet. Beslutet var inte ett plötsligt infall, utan en följd av Dylann Roofs mord på nio svarta i en baptistkyrka i Charleston året innan. Symboler för rasism och vit överhöghet stack i ögonen på ett annat vis än tidigare.

Flytten av statyn blev den symboliska händelse den amerikanska extremhögern väntat på; nu skulle Charlottesville bli den plats där den brokiga rörelse som kallas ”alt-right” steg ut ur sociala medier och blev en politisk kraft på gatan. Den 11 och 12 augusti 2017 samlades man till en ”Unite the right”-manifestation i Charlottesville. Alla var där, från Ku Klux Klan-politikern David Duke och alt right-begreppets skapare Richard Spencer till den svenske Arktos-förläggaren Daniel Friberg och libertarianen Augustus Invictus.

Hur det gick vet vi. En av högerdemonstranterna körde sin bil in i motståndarsidan, dödade Heather Heyer och skadade ett tjugotal andra. Det var den händelse som kom att bestämma manifestationens innebörd.

Det finns ett före och ett efter Charlottesville, skriver den amerikanske statsvetarprofessorn George Hawley i sin nya bok ”The alt-right”. Det är hans tredje bok på samma tema, och kommer mitt i en ström av liknande böcker. Förra året utgavs också svenske Göran Dahls översikt ”Folk och identitet”, om samma aktörer och rörelser. Men till skillnad från många andra bedömare menar Hawley att alt-right-rörelsen nu befinner sig i ett tillstånd av sönderfall.

Varje försök att beskriva en extrem politisk rörelse kommer att drabbas av samma problem; texten riskerar att bli en härva av namn och listor över grupper som flyter över i varandra. Hawleys bok är inget undantag, men tillhör de mer överskådliga. Han definierar dagens amerikanska högerextremism som ”white nationalism” – rasismens rötter är mycket äldre, men fenomenet vit nationalism menar han uppstår efter andra världskriget. På den tiden försökte man bilda traditionella partier och organisationer, vare sig vi talar om våldsbenägna grupper som Ku Klux Klans senaste inkarnation, ”Aryan Nation” och ”The Order” eller om mer slätkammade påtryckargrupper. Dessa sammanfattar Hawley som ”White Nationalism 1.0”.

Alt-right, som lånat mycket av sina föregångare, ville däremot framställa sig som något helt nytt. Termen började användas av högerextremisten Richard Spencer runt 2008, men fick stor spridning på Twitter först runt 2015. En del vill sätta det i samband med upptakten till Donald Trumps valkampanj, men Hawley menar att begreppets snabba spridning snarast ska ses som en ”vit” reaktion mot Obamas presidentskap. 

Så kallad ”metapolitik”, med ett begrepp lånat av den franske extremhögerfilosofen Alain de Benoist (som i sin tur hämtat det hos Gramsci) blev en central taktik: för att vinna politiska strider måste man först påverka och förändra språket och kulturen, och därigenom förskjuta innebörden av centrala ord och begrepp hos stora grupper. Sociala medier var och är det perfekta verktyget för en sådan kulturkamp, och det medel man valde var ironin och vulgohumorn. Det är så man ska förstå vågen av tweets och memes med en skruvat sarkastisk stil. När svenska extremister lägger ut bilder på en lyktstolpe och skriver ”vi ses i Finspång” vet de att såväl de hotade som de egna vet att syftar på att man vill hänga sina meningsmotståndare där. Men det är ju bara lite ironi.

 Det är också värt att notera den tydliga svenska närvaron i alt-right-rörelsen genom gruventreprenören Daniel Fribergs förlag Arktos, som med bas i Ungern utger rörelsens litteratur på svenska, engelska och flera andra språk. Ett annat namn som återkommer är Henrik Palmgren, utgivare av youtubekanalen Red ice, som gjort sig känd bland annat genom att sprida de vanliga antisemitiska konspirationsteorierna.

Men som Hawley påpekar finns här tydliga samband, även om grupperna bara delvis överlappar varandra.

För som Hawley nyktert påpekar har alt-right-rörelsen hela tiden nämligen kretsat kring ett centralt begrepp: ras. Som Richard Spencer formulerade det 2016: ”Ras är något verkligt, ras gör skillnad, rasen är identitetens grund.” Alltså lägger man ned mycket möda på att försöka sprida tanken att det finns skillnader inte minst i intelligenskvot (IQ) mellan till exempel svarta och vita. Och tankar om svartas ”låga intelligens och våldsbenägenhet” var kärnan i det ”manifest” Dylann Roof lämnade efter sig när han gav sig iväg till sitt massmord.

Hawley ägnar ett kapitel åt den täta kopplingen mellan alt-right och libertarianismen. Libertarianerna, nyliberalismens intellektuella avantgarde, brukar sägas ta avstånd från rasism. Men som Hawley påpekar finns här tydliga samband, även om grupperna bara delvis överlappar varandra. Libertarianernas syn på staten, inklusive den demokratiska, som något övervägande ont delas helt av alt-right-rörelsen; likaså idén om att medier är vänstervridna och i händerna på ”korrupta eliter”.

Argumentet om svartas ”lägre IQ” citeras i dag envist ur Charles Murrays och Richard Herrnsteins 90-talsbok ”The bell curve” och samme Murray beskriver sig fortfarande som libertarian. En av grundarna av libertarianismens stora think-tank Cato Institute, Murray Rothbard (död 1995), drev enligt Hawley linjen att just rasskillnader i IQ var ett viktigt argument för att motverka statliga insatser mot diskriminering, tankar som alt-right i dag tacksamt återbrukar. Den hittills ende libertarianske presidentkandidaten i USA, Augustus Sol Invictus, var en av de anmälda talarna på alt-right-manifestationen i Charlottesville.

Men trots genomslaget i sociala medier menar Hawley att alt-right som rörelse efter Charlottesville befinner sig i ett tillstånd av upplösning. Här skiljer han sig från Göran Dahl, som i sin bok snarast pekar på hur sammanväxningen mellan den europeiska ”nyhögern”, ungersk statsnationalism, rörelser som Le Pens i Frankrike och alt-right i USA tvärtom skulle utgöra en allt stadigare internationell plattform för den så kallade ”identitära” rörelsen.

Hawley pekar å sin sida på hur ett antal terrordåd, där gärningsmännen lånat argument och formuleringar från alt-right, gör att rörelsen i dag förknippas med våld och terrorism. Mordet på motdemonstranten Hayley är vad som stannat i minnet från Charlottesville. Och, säger han avslutningsvis: de demokratiska motkrafterna växer sig allt starkare. Möjligen kommer Trumps nästa valkampanj bli en möjlighet för alt-right att försöka formera sig – men i övrigt beskriver Hawley dagens amerikanska alt-right-rörelse som ”a chaotic mess”.

Själv tänker jag att åtminstone en sida av saken borde stå klar ur ett svenskt perspektiv. Som Hawley slår fast redan i kapitel ett handlar alt-rights tankevärld om ras, ras, ras. Den som fortfarande ”bara” tror sig reta pk-maffian genom att skicka lyktstolpar till tidningsskribenter eller leka med grodan Pepe och andra alt-right-memes måste förstå en sak. Att de samlats under vit makt-fanan, och att all ironi i världen är en alltför tunn fernissa för att skyla över den saken. Och där lär de få stå kvar.

Läs fler texter av Ola Larsmo, till exempel om Timothy Snyder ”Vägen till ofrihet”.