Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-20 14:27

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/bokrecensioner/bokrecension-tidningskungen-som-aldrig-forstod-journalistik/

Bokrecensioner

Bokrecension: Tidningskungen som aldrig förstod journalistik

Tomas Brunegård ser tillbaka Foto: Terje Pedersen/TT

På toppen av sin karriär fick han höra att han ”kunde gå på vatten”. När allt rasade handlade det snarare om att han ”inte var vatten värd”. Förre Stampen-vd:n Tomas Brunegård försöker förstå sin egen resa, men missar det mest grundläggande: att han aldrig förstod den bransch han verkade inom. 

Den 23 maj 2016 ansökte tidningskoncernen Stampen om företagsrekonstruktion. Skulderna var enorma, nära 1,3 miljarder kronor, varav en stor del var lån med höga räntenivåer: i praktiken tog bolaget mot slutet sms-lån för att kunna betala räntan på tidigare lån som förföll. Det egna kapitalet var i det närmaste utraderat. Ett av Sveriges största medieföretag stod på randen till konkurs. Det enda som gjorde att bolaget överlevde var att skattebetalarna, anställda och leverantörer gick med på skuldavskrivningar på nära en miljard kronor. En större räddningsaktion av ett svenskt medieföretag har aldrig ägt rum.

Men bara två år efter rekonstruktionens avslut var det dags för en ny kris. Bristande likviditet gjorde att Stampen bjöds ut på marknaden och till slut köptes, till 51 procent, av ett konsortium bestående av norska Polaris (delvis ägt av Schibsted) och lokaltidningskoncernerna NWT och VK. 

Förvärvet av Stampen kom bara ett par månader efter att en av de andra stora svenska lokaltidningskoncernerna, Mittmedia, köpts av Bonnier News. Även Mittmedia var i akut kris: pengarna var slut, både i kassan och när det gällde det egna kapitalet – delvis på grund av att bolaget förlorade stora summor i Stampens rekonstruktion.

Båda dessa krislägen och påföljande förvärv går att spåra direkt till en person och en händelse i oktober 2005, då tidningskoncernen Centertidningar såldes för hisnande 1,8 miljarder till ett konsortium som dominerades av Stampen, men där även Mittmedia ingick. Affären, med Tomas Brunegård som huvudarkitekt, ledde till att de båda bolagen tog steget upp till att bli storaktörer på den svenska tidningsmarknaden, men också till att de – i kombination med en rad kommande affärer de följande åren – gjorde sig ekonomiskt sårbara, på ett sätt som inga andra svenska medieföretag var. Köpen gjordes med lånade pengar och när konjunkturen vek, samtidigt som marknaden genomgick sin kanske största strukturella förändring någonsin (några ledtrådar: internet, Google, Facebook) föll de nya medieimperierna sönder som korthus i en höststorm.

Tomas Brunegård kan, 14 år senare, dock inte greppa vad det var de gjorde fel – och varför det fick så enorma konsekvenser. Både han och chefredaktören, majoritetsägaren Peter Hjörne, har många gånger framhållit att andra medieföretag också bjöd på Centertidningar – och att det inte gick att förutse de stora förändringar som skulle drabba tidningsmarknaden. I hyllningsboken ”Avstampet” 2012, som han själv beställde, målades snarare upp en bild av Stampen som geniala nydanare. Att prislappen blev så hög kallades skämtsamt för ”Brunegårdeffekten”.

Den bilden är dock i högsta grad felaktig: alla i branschen såg vad som var på väg att hända och inga tog så stora ekonomiska risker som Stampen. Kombinerat med en sällan skådad girighet, där Brunegård, Hjörne och övriga aktieägare tog ut stora bonusar, samtidigt som bolagets tidningar genomled hårda sparpaket, blev vägen mot katastrofen oundviklig.

I ljuset av detta är det närmast en bisarr upplevelse att läsa ”Mitt val”, där alla dessa avgörande ögonblick i svensk mediehistoria förvandlas till putslustiga anekdoter under en personlig karriärresa. Skandalerna, kriserna och kritiken glider förbi som i en teflonpanna. Boken blir i stället till en kronologisk utvecklingsberättelse som hade kunnat användas som en pedagogisk parodi på ett ”Sommar i P1”. Det är bara ”Idas sommarvisa” som saknas; bokens kongeniala omslagsbild (leendet, kavajen slängd över axeln) och den käcka språkliga tonen har redan satt anslaget till en personlig framgångsresa, tryfferad med lagom stora erkännanden om motgångar och avgörande livsbeslut.

Det som mest genomsyrar boken är dock två saker. Det första är Brunegårds totala brist på förståelse för den bransch han verkade i: journalistiken. När de får besök av Washington Post-legendaren Ben Bradlee kan Brunegård bara kommentera hans filmstjärneutseende (och stavar hans namn fel) – och när han ska nämna sin största personliga förebild och hjälte väljer han, av alla människor, president Nixons förre rådgivare Chuck Colson.

För Brunegård är detta inget konstigt: han fascineras av Colsons frälsningsupplevelse och hans arbete med välgörenhet; något som även präglat hans eget liv, inte minst efter mediekarriären. Men Colson är inte vem som helst: alla som sett ”Alla presidentens män” och ”The Post” vet att han är en av journalistikens största fiender, pre Trump. Kanske inte den idol man bör välja att lyfta fram.

Den andra frågan handlar om Göteborgsandan. Om man varit det minsta tveksam till hur tätt inflätad den göteborgska vänskapskorruptionen är, inte minst upp i Stampens salonger, får man – om än omedvetet – all bekräftelse man behöver här.

Det är en dyster bild av bristande insikt. Och en gåta varför Tomas Brunegård ens vill berätta den. Men ändå: en inblick bakom kulisserna till en epok som förändrade den svenska mediebranschen. Om än inte till det bättre.