Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-09-21 07:16

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/bokrecensioner/bokrecension-torbjorn-flygt-later-sin-relationsroman-ta-plats-i-tredje-klass/

Bokrecensioner

Bokrecension: Torbjörn Flygt låter sin relationsroman ta plats i tredje klass

Bild 1 av 2 Torbjörn Flygt
Foto: Åsa Sjöström
Bild 2 av 2

Relationsromaner brukar utspela sig i medelklassmiljöer. Men Torbjörn Flygt beskriver i sin nya roman en helt annan sorts miljö, i ett gistet eternithus på Österlen.

När vi talar om ”relationsromaner” brukar vi tala om medelklassen. Övre- eller undre- eller medelmedelklassen. Det skall vara gamla oförrätter som vädras när släkten samlas till bröllop. Det skall vara tempererade, välformulerade gräl och spydigheter som slängs över porslinsservisen. Det får gärna vara matriarker som favoriserat det ena eller andra av syskonen. Försnillade släktsmycken. Otroheter och sneda blickar.

När underklassen sysslar med relationer är det oftast i noveller. Man kan inte dra ut på det, vad det verkar, till romanlängd. Det brukar vara kortare, mer öppet aggressiva replikväxlingar som slutar med en expressiv urladdning.

Torbjörn Flygts nya roman heter ”Släkte”. Det är viktigt att skilja från ”släkt” även om de inblandade i den här romanen också är släkt, om än inte riktigt. ”Såna som vi är ett eget släkte”, säger en asberusad Linda i uppgörelsen med berättaren Jesper: ”Spelar ingen roll vad vi gör.”

Så det släkte som avses är med andra ord snarast synonymt med sort. Med klass. Underklass.

Det är ett drama som gjort för teatern. Jesper hämtar sin demente styvfar Gösta på hemmet för att köra honom till en födelsedagsmiddag. Den skall firas i en gisten eternitkåk någonstans på Österlen. Där bor Linda och hennes son Amadeus. Linda är gift med Jespers bror Jakob, som sitter i fängelse för rån och grov misshandel, om inte värre. Amadeus har aldrig träffat sin riktiga pappa för han har haft besöksförbud och sitter nu inne på högriskanstalt.

Ingen av dessa människor är alltså släkt på riktigt, och inte minst berättaren Jesper undrar varför han arrangerar denna middag. Ingen vill egentligen, och föremålet för firandet sitter i sin egen värld och dreglar, osäker på var han befinner sig och med vem och varför.

Flygt har ett tiotal böcker under bältet och målar med mycket säker hand upp misären. Som för att understryka klassperspektivet låter han ett gods ståta på kullen ovanför det sjaskiga huset. Där bor greven med sin familj. Han som hyr ut huset.

När Jesper anländer till kåken noterar han alla tecken på att Linda har gett upp. Disken tornar upp sig i ett stinkande kök och det är bara en ouvertyr till i vilket skick resten av huset och familjen som bebor det befinner sig.

Jesper är ingen praktmänniska direkt, men han försöker. Han drar sig fram på diverse småjobb, som att köra containrar och resa byggställningar. Ibland har han hjälpt till med sin halvbrors kriminella aktiviteter. Han är fumlig med kvinnor och ensamstående.

När han anländer till kåken på Österlen blir han plötsligt Den ansvarige. Det första Linda gör är att börja tulla på den medtagna spriten och Jesper har att försöka få kontakt med unge Amadeus, som inte längre går i skolan. Och Jesper har att diska och försöka städa upp, samtidigt som han forslar den hasande före detta skitfarsan mellan tv-stolen och toaletten.

Scenen där Jesper och Amadeus försöker hitta rester till födelsedagsmiddagen är ett glimrande mästerstycke av Flygt. Det blir tre vitfrusna kycklingfiléer, ett halvt paket gröna ärtor och en burk tomater med sacketter. Linda skulle ha stått för maten.

Det kan låta som om detta är smutsig realism som socialpornografi. Men vad det i grund och botten handlar om är att försöka stå med ryggen rak trots att livet regnar kallt och vågrätt i ansiktet. Jesper blir närapå en Kristusfigur när han lirkar sig fram genom ett halvt dygn av hopplöshet och smärta.