Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-19 07:09

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/bokrecensioner/bokrecension-trollbindande-om-den-hunsade-mordaren-woyzeck/

Bokrecensioner

Bokrecension: Trollbindande om den hunsade mördaren Woyzeck

Bild 1 av 2 Steve Sem-Sandberg borrar nästan förbjudet djupt in i Woyzeckgestaltens trasiga medvetande.
Foto: Stefan Tell
Bild 2 av 2

Steve Sem-Sandbergs nya bok ”W” lyser inifrån som av tusen små obönhörliga lampor riktade rakt in i det mest akuta. Hanna Nordenhök läser en skarp och hypersinnlig roman om övergivenhet och våld. 

Det sägs att varje tid har sin egen Woyzeckgestalt, denne världsdramatikens mest hunsade som griper till besinningslöst våld. I Georg Büchners i fragment och postumt publicerade pjäs är Woyzeck en tidsinställd bomb på kanten av en motsägelsefull tid, en ensam soldat i det tidiga 1800-talet som nedtryckt i misär och i ett anfall av svartsjuka knivmördar sin älskade. 

Vill man kan man se ett stänk av honom i en Philip Manshaus blåslagna och avgrundslika pojkleende. Eller i en Mijailo Mijailovićs bortkomna blick under kepsen i NK-kamerornas flimmer. Eller förstås i ansiktena hos de mängder av män som årligen tar livet av sina flickvänner, hustrur och sambos. Frågan om Woyzeck och hur vi ska om inte mäta så förstå hans våld i förhållande till hans utsatthet, hans egenskap av kvinnomördare gentemot den av samhället tillintetgjorde, är ett dilemma som var och en som närmar sig honom har att hantera. 

Steve Sem-Sandberg sällar sig i sin nya roman till en lång tradition av Woyzeckadaptationer – från Alban Berg och Werner Herzog till Tom Waits och Johan Jönson. Han gör det helt utan vinkar till samtiden genom att borra djupt i samma historiska rättsfall som en gång inspirerade Büchner och där den dömde hette Johann Christian Woyzeck, en perukmakare från Leipzig som blev soldat som blev passionsmördare. Resultatet blir en roman som lyser inifrån som av tusen små obönhörliga lampor riktade rakt in i det mest nutida och akuta. 

Sem-Sandbergs W är ett förött barn, ett olösbart problem, en ohanterlig varelse vi varken tillåts stanna i solidaritet med eller avståndstagande till. I det gör han sig både olik och besläktad tidigare romangestalter, inte minst Ulrike Meinhof i ”Theres” från 1996. Där som här inramas också berättelsen av väggarna i den anklagades fängelsecell, väggar som i ”W” får liv, blir ansikte, en levande hud. 

Ur de långa förhör med hovrådet och läkaren Clarus som pågår under flera år av instängning innan W avrättas genom halshuggning 1824, stiger ett sönderrivet människoöde. Vi följer W genom barndomens skarpt belysta övergivenhetsrum till Napoleonkrigens fasor, där tar han som en vindflöjel värvning än på den ena än på den andra sidan bara för att till sist djupt traumatiserad återvända hem, och återse den kvinna han snart kommer att mörda med huggen från ett trasigt svärd.  

Det är lika bra att säga det genast: det knastrar elektriskt från denna stilskarpa romankonst. Sem-Sandberg tränger nästan förbjudet djupt in i W:s trasiga medvetande, där hallucinatoriska stämningar och förebud dyker som rovfåglar över en dunkel himmel – denna omkastade ”avgrund under fötterna”, för att parafrasera Paul Celans Meridian-tal om Büchner från 1960 som här och där blänker fram i texten. 

W rör sig i en existens där gränserna mot världen är mer än uppluckrade, där tankar och omgivningar oupphörligt svävar in i och ut ur varandra. Överallt förvandlas och förtvinar människor och landskap omkring honom – i galenskapens omnipotens blir han själv den som kan frammana skeendena, frambringa världen. Samtidigt som han också förblir den ödelagda människa som aldrig vet vad som förväntas av honom. Som läser människor som vore de främmande alfabet och deras ansikten masker, utbytbara och opålitliga, omöjliga att tolka, särskilt kvinnors. 

Det finns något märkligt samstämmigt med författarskapet i övrigt i den förblandning mellan mordoffer och gärningsman bara de autentiska namnen ger vid handen: det från barndomen aldrig glömda begärsobjektet som W tar livet av heter Johanne Christiane Woost – som om det historiska materialet dolde sina helt egna magiska samband. På tidstypiskt manér är dessutom Clarus första två förnamn samma som Woyzecks – Johann Christian August, vilket i sin tur är de namn den pojke lystrar till som vaktar sin prostituerade mor, som W har en relation med under krigsåren. Så glider oskyldigt barn, domare, offer och förövare genom varandra som spökspeglar. 

Men namnleken är samtidigt inte det väsentliga. Om det i Sem-Sandbergs romaner ofta finns gott om insmugglade filosofiska resonemang och litterära anspelningar, så kan de aldrig som hos en del överintellektualiserande författare döda det som gör dem starka: bilderna och skildringarna. De skrivs alltid till synes utan avsikt, i organisk framväxt, och blir scenerier vem som helst kan stiga in i och drabbas av. Blåbären som får skogsbottnen att lysa svart på färden mellan krigsskådeplatserna. En död mors urholkade ansikte. Guden som håller en tamburmajorstav med vilken han slår tills himmelsbottnen blöder. Det är i språkets måleri denna litteratur lever, i färger, former och smaker fogade till varandra i ett hypersinnligt romankosmos.

I ”W” är det också som om bilderna hemsöker varandra mer än vanligt, som skapade de ett system av järtecken där allt häktar i vartannat. Så kan ett kvinnoansikte öppna sig mot tomhetens oändlighet på samma sätt som ett skåp kan slå upp dörrarna till världens skimrande insida. Eller den stora himmelshanden förvandlas till en miniatyrhand längst in i kvinnokönet, en oförklarlig klo som griper omkring sig eller får fingrar som förkolnas i en Antoniuseld till ett svart krucifix. 

För W utgör världen dessa bara dunkelt sammanbundna bilder, men i hans drömmar liknar den en liten låda med hopsamlade föremål där han själv får bestämma hur allting ska vara skapt. Det går att tillverka en fågel i den verkliga relationens ställe, och stryka ett täljträ över en ointaglig kropp i fantasin om att tränga in i den andra människan med våld. I drömmen hägrar illusionen om kontroll över det oöverblickbara. 

Ja, Steve Sem-Sandberg har i ”W” skrivit en närgången studie i mänsklig utsatthet och manligt raseri. Att läsa den är som att sprickfärdig komma upp till ytan och girigt få sluka i sig av den stora luft bara riktigt bra litteratur kan tillföra. Det är en fantastisk, trollbindande, fruktansvärd bok.

Läs mer: ”Mitt liv är helt styrt av skrivandet”