I juni 1878 steg en ung sjöman i land i Lowestoft, Norfolk. Han var 20 år gammal och kunde knappt prata ett ord engelska. I fyra års tid hade han seglat på franska fartyg – och franskan behärskade han sedan barndomen. Men det var britternas makt över världshaven han beundrade och invandraren ville gärna slå sig ned i imperiets mitt. 

Den unge killen var polack och föräldralös sedan 10-årsåldern. I passet stod det att han var född i Ukraina, då Polen hade upphört att existera som nation redan 1795.  

Fadern var polsk adelsman, nationalist och författare – förvisad och förnedrad av tsarernas ryska imperium. Sjömannen hade en morbror i Krakow som skickade lite pengar när det verkligen knep. Han var likafullt van att ta hand om sig själv, ständigt omgiven av främlingar. 

Polacken seglade vidare, blev engelsk medborgare och diplomerad sjökapten. Arbetade i många år på världshaven, mest i Sydostasien, och steg i land för gott 1894 efter en skräckinjagande postering i Afrika. Han slog sig ner i grevskapet Kent söder om London och debuterade som författare på sitt tredje språk engelska 1895 med ”Almayers dårskap”. 

Under namnet Joseph Conrad skrev Józef Korzeniowski, som han egentligen hette, i snabb takt fyra romaner som skulle ge honom klassikerstatus: ”Mörkrets hjärta”, ”Lord Jim”, ”Nostromo” och ”Anarkisten”.  

Det finns en pub i Lowestoft som heter ”The Joseph Conrad” – för det var där i hamnen han satt och bläddrade i engelska tidningar för att bekanta sig med språket. I dag är polacker Englands största invandrargrupp, men efter Brexit inte lika välkomna längre. Den globala världens fria rörlighet, som Conrad såg födas, är satt under hårt tryck från nationalister och rasister.   

I Joseph Conrads värld är glitter och guld ofta upphov till våld och död

Joseph Conrad skrev om den västerländska kolonialismens grymhet, det ryska imperiets underkuvande av små nationer, den internationella terrorismens effekter. Och den industriella revolutionens dramatiska teknikskiften, den multinationella kapitalismens expansion samt USA:s födelse som global stormakt. Alla avgörande geopolitiska frågor som präglat vår egen tid. 

Men alltid med levande människor i centrum. Plågade, grubblande, utstötta – på stormande hav eller i djungelns tropiska hetta. Någon har räknat ut att 17 av hans huvudpersoner dör eller tar sitt eget liv. Ingen munter statistik. 

Rörligheten och exotismen gjorde att Conrad fick rykte om sig att vara en äventyrsförfattare som blott skrev om sjöbusar och brottslingar. Men den sobre mästaren Henry James noterade imponerat: ”Ingen har – för intellektuell användning – vetat allt du vet, och du har, som konstnären bakom alltsammans, en sakkunskap som ingen har kommit i närheten av”.

Var Joseph Conrad den förste store världsförfattaren? 

Visst hade Rudyard Kipling skrivit om de brittiska kolonierna tidigare. Conrad gick ett steg längre och lät sina berättelser utspela sig utanför den omedelbara brittiska intressesfären – i det fjärran Indonesien, på Borneo och det inre Afrika – långt från alla snobbiga klubbar och svala verandor i drottningens Indien.  

Och han hade varit på platser där ytterst få andra västerlänningar satt sin fot. Så uttalade han sig närmast journalistiskt om sitt konstnärliga syfte, att ”genom det skrivna ordets kraft få dig att höra, få dig att känna – framför allt att få dig att se”. 

Joseph Conrads uppfattning om skönlitteraturen som kunskapsform var moraliskt skyhög. ”Skönlitteratur är historia, mänsklighetens historia, eller så är den ingenting”.

Jag läste Conrad som ung och drabbades som så många andra av den tropiska kraften i hans berättelser om vilsna själar på drift i Sydostasiens arkipelager. Att ligga i en bambuhydda vid havet på Sumatra och läsa novellen ”Youth” i skenet av fotogenlampa och höra vågorna slå in över korallreven utanför, ja, det var oförglömligt romantiskt. 

I den afrikanska romanen ”Mörkrets hjärta” – liksom ”Ungdom” återberättad av en viss kapten Marlow från den mer välbekanta Themsen i London – blev det kusligt på allvar. Om man tvingas välja säg fem konstverk som präglat 1900-talet på djupet blir det svårt att gå förbi ”Mörkrets hjärta”. Detsamma gäller filmen, Francis Ford Coppolas mäktiga modernisering ”Apocalypse now” från 1979. 

Men visst kan man störa sig på den väl majestätiska tonen, den lite omständliga stilen, de ständiga perspektivskiftena, särskilt i de längre romanerna. ”Nostromos” vindlande sidospår gjorde mig irriterad och direkt lästrött. Kasta loss!  

Om allt detta fick jag lära mig mer i Gunnar Fredrikssons ”I Joseph Conrads farvatten” (1982) och Olof Lagercrantzs ”Färd med mörkrets hjärta” (1987). Två svenska studier som håller internationell klass. 

Nu får jag nöjet att återvända till ungdomens lockande stränder, forsande floder och hotfulla djungler. Yalehistorikern Maya Jasanoff (född 1974) har skrivit den sensationella boken ”Gryningsvakten – Joseph Conrad i en global värld”. Det finns mer inträngande litterära analyser och betydligt detaljrikare biografiska studier, men jag har inte läst något annat om Conrad som så historiskt perspektivrikt och personligt avväpnande undersöker hans pionjärinsats. 

Jasanoff har seglat samma rutter som Conrad för att bättre kunna fånga miljöerna och livskänslan i hans verk. Och begett sig långt in i Kongo till de trakter där ”Mörkrets hjärta” utspelar sig. Idéerna föds på plats; konkretionen blir tvilling med abstraktionen. Med seglartermer utforskar hon författarens värld med ”en historikers kompass, en levnadstecknares sjökort och en romanläsares sextant”. 

Kritik saknas inte. Joseph Conrad var exempelvis ingen stor kvinnoskildrare. Maya Jasanoff är inte bara kvinna, utan har även asiatiska och judiska rötter. Hon skriver att Conrads skildringar av kvinnor/asiater kan vara klart nedsättande och exotiserande; läsaren lär dessutom studsa inför hans sporadiska men obestridliga antisemitism. Det kan förvisso också vara en prövning att möta denna ofta deprimerande mans molande pessimism.  

Andra har gått längre. Den nigerianske författaren Chinua Achebe deklarerade på 70-talet att ”Mörkrets hjärta” var en stötande och bedrövlig bok, full av stereotyper. Conrad, påstod Achebe, var ”en jävla rasist”, och han banade därmed väg för vår tids identitetspolitiska plakatanalyser. Jasanoff delar inte dogmatismen. Hon läser Conrad med öppna ögon och granskar de litterära minorna. 

Jasanoff påminner om att Conrad alltsedan barndomen fått uppleva hur det är att leva under förtryck. När ens språk och kultur inte längre räknas. Det gjorde honom extra uppmärksam på hur politiska- och ekonomiska system kan tugga sönder nationer och människor. Hur vackra ideal förspills och små folk snabbt trycks undan när imperierna expanderar. Även hur anarkism och radikalism kan slita sönder traditionella band som trots allt fungerar. Conrad var skeptisk till framstegstanken.   

Ändå blev upplevelsen i Kongo en chock. Den giriga jakten på elfenben, och senare gummi, i den belgiska erövringen påminde om takterna i en grym slavstat. Vreden och våndan ekar i breven och dagboken Conrad skrev under månaderna i Afrika 1890. Han var dessutom ständigt sjuk i dysenteri och yrade av feber. Likafullt styrde han som kapten en flodångare långt in i djungeln.

Conrad bröt sitt kontrakt i förtid. När han kom hem till England låg han knockad i månader. ”Jag ser allting med sådan misströstan – helt i svart”.

Det dröjde åtta år innan han fått ordning på tankarna och berättelsen. Då skrev han klart ”Mörkrets hjärta” på sju veckor. I inledningen låter han berättaren Marlow beskriva hur denne började avsky de vita männen omkring sig som hade kommit dit för ”att skära upp magen på landet och roffa åt sig det mesta möjliga av de dyrbarheter som rymdes där, utan andra moraliska bevekelsegrunder i botten än en genomsnittlig kassaskåpssprängare”.

Maya Jasanoff sätter grundligt in Conrads upplevelse i sitt historiska sammanhang. Den fasa han kände kan alla nutida läsare återuppleva i romanen. Ingenting blev sig längre likt; det var som om själva existensens ankarkätting hade brustit. ”The horror! The horror!” 

Mycket annat blir sagt i denna rika och snyggt utförda studie. Jasanoff skriver historia som litteratur och har full koll på berättelsens riktning. Hon kan kosta på sig att ironisera över det ödesmättade och fatalistiska draget i Conrads författarskap. Noterar att författaren E M Forster hade en poäng när han klagade på att Conrad alltid utlovar något slags generellt filosofiskt uttalande om universum, och sedan buttert förnekar det. 

Forster misstänkte att ”hans snilles hemliga skrin innehåller rök snarare än en juvel”.

Rätt fast fel. I Joseph Conrads värld är glitter och guld ofta upphov till våld och död. Röken och skuggorna ska man däremot följa noga.