Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-12-13 10:21

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/bokrecensioner/bokrecension-tva-dockhaverister-om-akthet-och-karlek/

Bokrecensioner

Bokrecension: Två dockhaverister om äkthet och kärlek

Bild 1 av 4 Anna Lindberg
Foto: Dockhaveri
Bild 2 av 4
Bild 3 av 4 Mia Axelsson
Foto: Dockhaveri
Bild 4 av 4

Det kollektivistiska förlaget Dockhaveri ger ut två ganska olika böcker. Anna Hallberg har läst Anna Lindbergs noveller om strävan efter något riktigt, och Mia Axelssons kärleksroman på is.

”Frihetsgudinnor” och ”Skär” lanseras samtidigt, av det feministiska förlaget Dockhaveri som intresserar sig för kollektivt och ”flersamt skrivande”. Båda författarna har gått på Biskops-Arnö, de är jämngamla (födda 1982 och 1983) och ger ut sin andrabok. Till det yttre liknar böckerna varandra. De har samma format, samma formgivare och båda rymmer prosa där flickor och kvinnor spelar huvudrollerna. Men sen tar likheterna slut. Det är faktiskt två rätt olika typer av böcker, med skilda stilar och tilltal.

”Frihetsgudinnor” är en novellsamling som leker med mytologiska motiv och perspektiv. I den första novellen, ”Danaë”, sätts tonen för vad som komma skall. Läsaren bör ha historien om prinsessan Danaë i bakhuvudet: Oraklet i Delfi har förutspått att Danaë ska få en son som kommer att döda hennes far, kung Akrisios. Han väljer därför att spärra in henne för att försäkra sig om att hon aldrig ska träffa någon man. Guden Zeus, som förälskat sig i Danaë, stiger ner i hennes kammare i form av ett guldregn. Något senare föder hon sonen Perseus. 

I Lindbergs version befinner sig Danaë på ögonklinik. Hon har en fläck i ögat som gör hennes blick suddig. Rubbningen av synfältet har fått henne att försumma sina universitetsstudier, hon blir alltmer besatt av sin egen blick. ”Kunskaperna hon kunde få på universitetet var tillgängliga för alla, men det hon kunde lära av fläcken var bara hennes, något alldeles unikt.” Så inträffar då det gudomliga ingripandet: ”och ett gyllene regn föll över henne”. Hennes syn på världen förändras. Men optikern talar bara krasst om glaskroppsavlossning. 

I novellen ”Chili” undrar tjejgänget på midsommarfirande vad deras dåliga grillkunskaper beror på. ”Att vi är hopplösa akademiker?” I sista novellen säger berättarjaget: ”Jag kämpade inte för att klara tentorna utan gjorde dem snarare i förbifarten, i väntan på att något skulle ta mig i anspråk på riktigt.” 

Rörelsen bort från det akademiska tänkandet till detta andra, som ska ta en i ”anspråk på riktigt”, är genomgående i boken. Det kan handla om att söka sig till ett kloster, som i novellen ”Magdalenasystrarna”. Eller att på trots mot sin bakgrund bli ihop med en kille vars föräldrar bara äter fish and chips. Det kan, förstås, handla om kroppskontroll och sex. Den anorektiska lyckan i att dra på sig ett par size zero-shorts, som i titelnovellen ”Frihetsgudinnor”. Eller frosseri: ”Jag hade alltid varit glupsk”. Men det är något i detta frihetsprojekt som bara lyckas halvvägs. 

Lindbergs prosa tänker sig till en radikalitet, pekar ut den och strävar dit, men fastnar ofta i idén. Bildspråket är lite vingligt. Det talas om ”en kaskad av humrar” och berättas att hon ”skurade vartenda fiskben i parketten”. Precis som novellernas kvinnor önskar jag att de oftare skulle komma loss ur det cerebrala. Jag saknar kropp och tyngd i språket, även om jag gillar själva upplägget som sådant.

Mia Axelsson debuterade som poet för två år sedan med diktsamlingen ”Vår gemensamma resa”. Det märks att hon är van vid visuella associationer och rytmiska övergångar. Hennes prosa skridskoåker i runda skär över bilder och liknelser, genom tid och rum. Det skulle kunna bli poetiskt preciöst om det inte vore för att Axelsson hela tiden ankrar texten i konkreta scener. Huvudpersonen jobbar på McOrvars i Norrköping och friterar nuggets. Hon tränar konståkning i ishallen med barndomskompisen Sanna. Hon åker ut till sommarstugan där de inavlade katterna föder nya kullar. Men mest av allt sträcker hon sig efter textens namnlösa du. ”Du:et (den stora omöjliga kärleken)”, som det står i en personförteckning inledningsvis, men den läsanvisningen behövs inte. 

Mia Axelssons ”Skär” är en kärleksberättelse om två kvinnor som älskar varandra men vill olika saker. ”Jag åker skridskor på den frusna viken vid stugan. Skenorna rispar. Jag åker i en åtta, ett evighetstecken.” Står det på första sidan. Och i denna evighetsåtta åker jaget och duet ihop och isär och det går fort och det går långsamt, åren rullar och nya relationer påbörjas och avslutas men mönstret är ett och samma. 

Som en parallell till skridskoskären över den frusna sjön, tecknas de pulserande maneterna i havet. ”Deras genomskinliga och skära kroppar rör sig lugnt, som om de alltid varit här.” De glider i djupet, de ”heter öronmaneter, för att deras ringar liknar öron, men det är könsorgan”. Axelssons känsla för språkliga och visuella likheter rimmar fint med bokens tematik. Hon skriver: ”Det finns en regelbundenhet i havet och i våra slut. I att kallas till exempel homo och att försöka låta det rinna av som olja på vatten.” 

Homo kommer från det grekiska ordet homos som betyder ”samma” eller ”lika”, och jag undrar om jag någonsin har läst en så självklar lesbisk prosatext tidigare. Det känns inte sökt eller konstruerat, tvärtom. Det känns rätt. 

Med detta sagt: det finns förstås lika många sätt att ”skriva lesbiskt” som att ”skriva heterosexuellt” eller vad man nu är ute efter. Vad jag menar är att Axelsson lyckas gestalta sin tematik stilistiskt. Det är lättare sagt än gjort.

Läs fler recensioner av Anna Hallberg, till exempel om Göran Sonnevis nya diktsamling.