Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-19 09:55

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/bokrecensioner/bokrecension-ukon-exploderar-i-senaste-laget/

Bokrecensioner

Bokrecension: UKON exploderar i senaste laget

Bild 1 av 3 UKON är också verksam som psykoterapeut.
Foto: Annika von Hausswolff
Bild 2 av 3
Bild 3 av 3 UKON är också verksam som psykoterapeut.
Foto: Annika von Hausswolff

Ulf Karl Olov Nilsson – mer bekant som UKON – ägnar sig åt rösten i sin nya bok. Viola Bao läser en lyrisk essä som är slö i starten men slutar i en lyrisk explosion.

Under den första halvan av UKON:s nya bok tuggar jag rastlöst ner naglarna och tänker buttert att jag borde sluta skriva om samtidspoesi: denna varelse som sönderkramas av en kritikerkår så till den grad att den tycks ha glömt vad det är att ställa höga krav på den egna formen, stoffet och omfånget. Vad det är att sikta mot skyn och inte mot den svenska litteraturvärldens alghärjade insjö, där den skvalpar runt bland andra utgivningsaktuella böcker i ett år innan den sväljs av historiens mörkerhål.

Det är såklart en delvis orättvis diagnos. Men för många hyllade och prisvinnande diktsamlingar stämmer den likväl. Först misstänker jag att ”Röstautograferna” – UKON:s tjugonde bok – är ännu en sådan. I sin idéorienterade undersökning av rösten som fenomen kvalar den in som ”lyrisk essä”, en genre som kombinerar poesi och undersökande essäistik. Den växer hastigt i svensk poesi just nu, med poeter som Mara Lee, Judith Kiros och Gunnar D Hansson. Att UKON anammar denna form känns naturligt, med tanke på hans långa poesikarriär som inleddes år 1990, och hans senare framgångar som essäist med ”Glömskans bibliotek”, som nominerades till Augustpriset 2016. 

Som hybridgenre kan den lyriska essän vara en välartad fusion – den rörliga poesins sätt att gjuta liv i den stelnade tanken och det förstockade resonemanget, eller snilleblixten som slår ner i den idétomma stämningsdikten. 

Men risken finns också att den bara blir en dummare form av tänkande och en blodtömd form av poesi. Att resonemang som hör hemma i en C-uppsats eller i Jostein Gaarders filosofiintroducerande ungdomsbok ”Sofies värld” läggs fram som vore de tanketriggande insikter värdiga poesins uppburna och långsamma form – som UKON delvis gör. 

Hos UKON handlar det om rösten – något som poeter ofta sett som det mest subjektiva, autentiska och andliga uttrycket, men som ju också är förankrat i det mest köttsliga (”ett högst vagt och ogripbart inre, munhålan, halsen, strupen, lungor”). Rösten vars läten bestäms av biologin, men som också formas av ett språk som är kulturellt och delat. Kort sagt: rösten är både natur och kultur, kan uttrycka både (o)ljud och språk. Jaha. 

Ett bristande innehåll blir ett större problem hos UKON än hos andra. Den spänstiga enkelhet som han alltid har odlat som språkligt ideal kan lätt bli till en stilistisk fattigdom. Språket – till skillnad från om det exempelvis varit lyriskt och expressivt – bär inte sig själv. Den avskalade, opreciösa stilen har alltid varit UKONs styrka (i kombination med en skojfriskhet av det slag som ofta odlats i det litterära Göteborg), men den ställer också höga krav på innehållet, som måste vara ständigt intressant för att dikten ska engagera. Det är inte så i de inledande partierna. 

Det blir inte bättre när dikten i oerhört omständliga ordalag fastnar i välrepeterade metareflektioner kring vad poesi är och i redogörelser för olika poesiuppläsningstekniker – det kanske enda i världen som är tråkigare än poesiuppläsningar själva: dessa bisarra litterära tillställningar som, vilket UKON påpekar, dessutom nästan alltid är fyllda av dödsångest och sekundärskam. 

Men efter ungefär hälften av diktsamlingen vänder det och UKON får upp farten. Det blir plötsligt engagerande och rörande när diktjaget börjar berätta om att växa upp med sin döva pappa, om hur dövheten förändrade hans röst, och gör ett återbesök till ett gammalt kassettband där han finns inspelad. Därefter kastar sig dikten associativt och i korta paragrafer mellan så disparata ämnen som Aristofanes hicka i ”Gästabudet” och möten med patienter på terapeutiska kliniker. Från Anne Carsons undersökning av röstens könskodning till Esmé Weijun Wangs skildringar av meningsöverflödet i psykosens virvel, vidare till Lacan, Dickinson, Roubaud. Det är personligt, otyglat och eklektiskt. 

Dikten glöder till – inte för de insikter UKON kommer fram till, för här finns inga riktiga huvudteser. Det är ett slags flätad, öppen dikt som tematiskt vindlar sig, prövar utsagor, motsäger dem, försöker igen. Inte heller nödvändigtvis utifrån det ämne den valt, för ”rösten” fungerar mest som en platshållare, en samlande nod varifrån dikten tar blixtsprång ut i alla möjliga riktningar i ett slags exploderad stjärnformation, som samtidigt är imponerande sammanvävd – mycket snarlikt Maggie Nelsons lyriska essä ”Blått”. 

UKON hade kunnat integrera diktens olika delar mer; luckrat upp och gjort det stundtals prosaiska och torra mittenpartiet mer poetisk, och skippat något av den trista poststrukturalistiska skåpmaten, exempelvis könsessentialisten Luce Irigarays teckenlära. ”Röstautograferna” är väldigt ojämn, och kanske, förmodligen, kommer den ändå att sväljas av historiens mörkerhål inom något år. Men i sina vackraste stunder lyser den, och den originella form UKON till slut skriver sig fram till hoppas jag förs vidare in i den litterära framtiden.