Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-20 05:46

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/bokrecensioner/bokrecension-ulrika-nielsen-oppnar-tillvaron-pa-glant-i-sina-smatexter/

Bokrecensioner

Bokrecension: Ulrika Nielsen öppnar tillvaron på glänt i sina småtexter

Bild 1 av 2 Ulrika Nielsen debuterade 2001.
Foto: Håkan Lindgren
Bild 2 av 2
Foto: Schildt & Söderströms

Med avstamp i det småfåniga och puttriga lyfter Ulrika Nielsen sina korta betraktelser till en existentiell nivå.

”Man måste få vara dum och glad”, skrev en gång den schweiziske poeten Blaise Cendrars. Jag läser raden som ett poetologiskt debattinlägg, som en vädjan till litteraturen i stort. Ta livet på allvar, var gärna högstämd – men glöm för guds skull inte bort det lyckliga, barnsliga, naiva!

Finlandssvenska Ulrika Nielsen, född 1974, hörsammar med råge denna uppmaning i sin åttonde bok, ”Korta texter om det öppna och ouppklarade” – så pass att hon dedicerat en av texterna till Cendrars. Boken innehåller precis vad titeln påstår: ett hundratal korta, aningen absurdistiska iakttagelser och dialoger om liv och skrivande, befolkade av författare som Anne Carson, Willy Kyrklund och den ytterst fåniga Ernst Jandl.

Dessa författare har en hel del gemensamt. Samtliga skriver i gränslandet mellan prosa, poesi, aforism och essä, en genreindelning deras verk kastar ett godtyckets skimmer över. De slår vakt om det enskildas pregnans, om det lilla, spontana och överblivna. 

Det gör också Ulrika Nielsen, liksom de människor hon skildrar. Som Lattemannen, i en text med samma namn:

”En äldre man kommer in på ett kafé och beställer en latte. Han betraktar noga när den tillreds, och när servitrisen hunnit upp till den skummande ytan som ju ofta kröns av ett mönster utbrister han med emfas: ’Det ska vara ett hjärta.’”

Nielsen skriver med stor precision. Hon vet precis när det ska vara ett hjärta och inte, vilket lyfter texterna från det småputtriga till det existentiella. Det som gestaltas är dock inte existensens kärna, utan dess ytfenomen. Sociala situationer, vardagens leda – allt har något gåtfullt och outforskat över sig: ”klippa naglarna, hantera kattsanden / och vad det nu är, det där odefinierbara, som uppstår i besticklådan…”

”Det där odefinierbara”, det som undandrar sig all beskrivning men ändå tycks helt avgörande, är bokens riktpunkt. Ofta placerar Nielsen denna diffusa storhet i skrivandet. Ibland står den i stället att finna i samspelet människor emellan. Som i texten ”Utveckling”: ”De hade inte setts på ett tag. Redan när hon trädde in i rummet insåg han att något rubbats i deras relation, och att det aldrig skulle gå att rätta till igen.”

Hit, mot detta något, strävar Ulrika Nielsen. Hon är fullt medveten om att hon sannolikt kommer misslyckas. Och det gör hon väl också, i någon mening. Ändå tycker jag att ”Korta texter om det öppna och ouppklarade” kommer närmare detta något än det mesta. I kraft av sin skissartade oduktighet och sin chosefria kärlek till världen öppnar den tillvaron på glänt. Det är en ljuvlig bok.

Läs fler texter av Rebecka Kärde, till exempel om Felicia Mulinaris ”Det som inte kan utplånas”.