Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-03-25 19:33

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/bokrecensioner/bokrecension-utkladd-till-stagnelius-stundtals-plagsam-dekadensromantik/

Bokrecensioner

Bokrecension: Håkan Sandell skriver stundtals plågsam dekadensromantik

Bild 1 av 2 Håkan Sandell.
Foto: Dagfinn Hobæk
Bild 2 av 2

Håkan Sandell är bra på det han gör – att skriva poesi som om året vore 1897. Ändå blir dikterna sällan mer än lillgamla pastischer, skriver Rebecka Kärde.

Rätta artikel

Håkan Sandells lyrik förhåller sig till den gängse poesiutgivningen ungefär som hårdrock till kritikerhyllad popmusik: medvetet avsides, trygg i sitt uttryck, fullständigt obrydd om att dess särtecken – bunden vers, nyromantiska motiv, ett orfiskt diktarideal – anses en smula töntiga.

Det finns något uppfriskande i den integriteten, oavsett vad man tycker om resultatet. Sandell står fast vid den traditionalistiska estetiska hållning som han formulerade tydligast i essän ”Om retrogardism” från 1996. En hållning som i korthet kan beskrivas så här: poesin är inte rotlös. Alltså bör den inte bete sig så, utan i stället blicka bakåt, mot förmoderna poetiska tekniker.

”Musiken av aldrig och ingenting” innebär inget väsentligt avsteg från Sandells tidigare produktion. Boken består av fyrtio elegier, uppdelade i fyra cykler med namn och stämningsläge efter årstiderna: vinter, vår, sommar, höst.

Varför skriva just elegier, som ju är ett slags sorgedikt? Vad är det som sörjs? I vissa dikter rör det sig om en förlorad kärlek. I andra – och kanske i huvudsak – ett samhälle, en civilisation, en svunnen gemenskap. Sandell panorerar med imponerande lätthet över de olika scenerna. Han ser både jordklotet och den kultursfär han själv tillhör gå under i ”Fukuyamas nyliberala medeltid”:

 

En hel kultur är död och borta, något annat föds

ur paralyseringen. Nytt globalt medvetande

som ser planeten svettas under sin solglöd.

 

Samma skymningsljus faller över det samtida Oslo där många av dikterna utspelar sig. Lyriska avsnitt med snårig metaforik (”mer vidsträckt i sin tankes sofistik / är den än kompasspetsarnas riktning, / och ur den blodmörka labyrinten / där den har framnystats”…) varvas här med tablåer från gatumiljöer. Poeten känner sig lika hemma i högkulturen som i rännstenen – en ”det moderna livets målare”, för att låna ett epitet från Baudelaire.

Haken är att detta måleri slutade vara modernt för gott och väl hundra år sedan. Bilderna präglas följaktligen av en primitivism som inte åldrats särskilt väl sedan världsutställningen i Bryssel 1897. Stundtals blir dekadensromantiken riktigt plågsam, som då en ”underskön prostituerad” låter tampongen glida ut på trottoaren ”så omärkligt som allting sker i hemlandet”, eller när figurer som ”zigenerskan” och ”islams gyllene indiskor” gör entré.

Med det inte sagt att Håkan Sandell inte är bra på det han gör. Men det hjälper inte, för det han gör är inte bra. Alltför sällan uppstår en fruktbar spänning mellan det klassicerande formspråket och den nutid som skildras (trots att ju detta måste vara tanken – att skriva en döende nutid på ett döende språk). Hantverksskickligheten till trots stannar det hela vid ett slags lillgamla pastischer: Stagnelius, fast som cosplay.

Ja, egentligen är det bara partierna som handlar om en separation som fungerar invändningsfritt. Först här ser man människan bakom bardkostymen. Han som sitter på ett kafé med sin fru och får veta att hon träffat en annan. Och tänker:

 

Förälskat ser jag dig i gråljuset, du som spelade

den andra, hon jag också hävdade att jag älskade

och som vars roll du burit med sådan fulländning

nu ända fram till denna neutralare dig själv.

Ditt tunna ansikte tycks uppmålat på papper.

Min egen identitet inte heller säker längre.