Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-02-20 22:58

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/bokrecensioner/bokrecension-vad-gjorde-egentligen-morfar-under-kriget/

Bokrecensioner

Bokrecension: Vad gjorde egentligen morfar under kriget?

Julie Lindahl har i sin bok kartlagt morföräldrarnas mörkade historia. Foto: Kajsa Göransson

I ”Pendeln” utforskar Julie Lindahl en nedtystad familjehistoria. Vägen är trög och snirklig. Men faktum är att morfar varit en högt uppsatt SS-officer. DN:s Lars Linder läser en bok om hur de efterlevandes nedärvda tystnad kan brytas. 

Rätta artikel

Tyskland, brukar det sägas, har på ett föredömligt sätt gjort upp med arvet efter andra världskriget. Erkänt skuld, betalat skadestånd, öppnat arkiv och byggt demokrati.

På marknivå kan det te sig lite annorlunda.

I Julies familj är det mycket man inte talar om, och särskilt ogärna om Opa, morfar. Hon själv är född i slutet av 1960-talet, i Brasilien. Men familjen är ädeltysk, morfar bedrev storjordbruk först i Tyskland, senare i det ockuperade Polen. När ryssarna kom flyttade han tillbaka hem till Tyskland och femton år senare till Brasilien. Jorden var bättre där.

Punkt.

Till modern har Julie ett stumt och outrett förhållande, den mest levande länken bakåt är hennes älskade men stränga mormor som följde morfadern över världen och som har varma händer, en bestämd vilja och en rad bittra omdömen om obestämda motgångar i det förflutna.

Allt vi förlorade.

Men det mesta förblir osagt på ett sätt som krymper tillvaron och tynger den med obestämda skuldkänslor. Som om allt som oroar under ytan är Julies eget fel.

I boken ”Pendeln” berättar Julie Lindahl – sedan många år bosatt i Sverige – om hur hon som vuxen börjar forska i familjens historia: vad var det egentligen morfar gjorde under kriget?

Det visar sig förstås att Opa varit högt uppsatt SS-officer, omvittnat brutal. Efter kriget ägde han ett jaktslott i norra Tyskland där gamla SS-höjdare brukade träffas.

Men det går långsamt, och till en början läser jag boken med viss irritation. Hennes väg till insikt är obegripligt trög och snirklig, ännu i vuxen ålder tycks hon inte vilja förstå innebörden i alla vilt blinkande varningslampor. Polen under kriget? Exil i Brasilien?

Det visar sig förstås att Opa varit högt uppsatt SS-officer, omvittnat brutal. Efter kriget ägde han ett jaktslott i norra Tyskland där gamla SS-höjdare brukade träffas, men mot slutet av 50-talet öppnades nya rättegångar mot övervintrande nazister och många flydde till Latinamerika, bland dem Julies morfar och mormor.

Mormoderns svar när hon väl ställs inför frågorna är lika undflyende som iskalla. Det på en gång kärleksfulla och skräckslagna porträttet av den gamla damen med sin, som det visar sig, djupt infrusna ideologi blir alltmer fascinerande och är bokens absolut största förtjänst. 

I tyska arkiv hittar Julie en del grundfakta, men mycket är tillrättalagt. Den process som kallades denazifiering var ofta rena vittvätten av gamla krigsförbrytare, och i den avfärdades morfadern som en bifigur.

För ett svenskt öra klingar något bekant här. Drottning Silvia –  även hon född i Brasilien – företog ju en liknande undersökning sedan det avslöjats att fadern Walther Sommerlath varit medlem i nazistpartiet. Slutsatsen var liknande: han ansågs ha varit ”icke politiskt aktiv” – men arkiven är alltså notoriskt opålitliga.

Nu förlitar sig Julie inte enbart på gamla papper. Hon söker också upp platser och personer som kan bära på minnen. Gårdarna i Polen, slottet i Schleswig-Holstein, odlingarna i Brasilien. 

Hon talar med äldre släktingar också, och uppdagar att Opas hänsynslöshet även drabbade familjen mer direkt: han förgrep sig på sin äldsta dotter, en förklaring till att hon tidigt bröt med föräldrarna. Även morbrodern flydde familjen, alla påstår att han är död men mot slutet lyckas Julie hitta honom fullt levande med fru och barn i Paraguay.

Han visar sig utveckla en milt sagt överslätande syn på nazismen – och jag får än en gång anledning att störa mig på hur försiktigt Julie tassar fram och låter honom hållas; hon ägnar ett mer detaljerat intresse åt de presenter hon ger och får av sina nyfunna släktingar.

Men jag får ge mig – åtminstone delvis. Gubben är åttio och det är ju inte honom det gäller, till sist handlar den här boken inte ens om jakten på förövarna i det förflutna utan om något som i dag kanske ändå är viktigare för den tredje generationens efterlevande: den nedärvda tystnaden och hur den kan brytas. Hur dörrar kan öppnas, luft strömma in och gamla familjesår läka.

Och så sett är det ändå en rätt svindlande resa genom historien och släkten som Julie Lindahl låter oss följa. Om hon rör sig ängligt och trevande är hon också envis och modig, och när hon väl fullbordat sin färd är världen sig inte helt lik längre.

Det är faktiskt riktigt vackert.