Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-06-16 07:08

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/bokrecensioner/bokrecension-vass-bok-av-magnus-linton-om-konsten-att-skriva/

Bokrecensioner

Bokrecension: Vass bok av Magnus Linton om konsten att skriva

Bild 1 av 2 Magnus Linton har tidigare bland annat skrivit böckerna ”Americanos”, ”Cocaína” och ”Knark”.
Foto: Jessica Segerberg
Bild 2 av 2

Magnus Lintons bok om skrivkonsten, ”Text & stil”, är lika generös som kunnig. Han återtar den skrivglädje som utbildningsindustrin försökt ta död på. Alexandra Borg läser en handbok med intellektuell verkshöjd.

I sista avsnittet av tredje säsongens ”True detective” får den grånade kriminalaren Wayne Hays ett nattligt skrivråd av sin fru – från andra sidan graven. Det brott som varit äktenskapets tredje part har fått en lösning, och hustruns true crime-influerade fackbok ”Life and death and the harvest moon”, kan få en uppföljare. 

Men sittande i det mörka arbetsrummet drabbas Hays av skrivkramp. Han tror sig veta vad som hänt, men något skaver: ”Tänk om slutet egentligen inte är slutet?”, viskar hustrun. Rådet, som nästintill är en parafras på det som står i världens äldsta skrivguide, Aristoteles ”Poetiken”, är rättframt. Hays måste fiktionalisera. Han ska inte säga vad som har hänt ”utan det som skulle kunna hända, det som är möjligt enligt sannolikhet eller nödvändighet”.

Att det flesta böcker, må vara fiktiva eller faktabaserade, behöver en historia, är även ett av budskapen i Magnus Lintons ”Text & stil. Om konsten att berätta med vetenskap”. En sakprosaförfattare, och det är Linton väl medveten om, är hänvisad till verifierbara förhållanden, och kan förstås inte fabulera, men därmed inte sagt att hen inte kan använda sig av scener, och rörelse, för att hålla sin text vid liv: ”Utan handling – ett ärende, en poäng, en analys – kollapsar varje litterärt projekt varför det underlättar för alla som vill få en bok klar att behärska elementa i så kallad storytelling.”

Om dessa elementa, och hur de fungerar, handlar ”Text & stil”. Boken diskuterar allt ifrån bruket av skiljetecken och överflödiga att-satser, till varför akademiska standardtextmönster tvingar fram plattitydstinna metadiskussioner som slösar med läsarens energi. Linton, författare till uppmärksammade, samhällsengagerade sakprosatitlar, har en bakgrund som inbäddad författare vid Idéhistoriska institutionen vid Uppsala universitet, och talar av erfarenhet. På nära håll har han kunnat studera vad som händer när kraven på att producera text är strukturellt betingade, och inte innehållsmässiga – texten dör under läsarens ögon. 

Lintons grundliga genomgång av skrivverktygen i den egna författarlådan är både entusiasmerande och generös. Hela tiden finns ett pålitligt (och inte så lite coolt) jag, som övertygande men ändå utan prestige, visar läsaren vilka vinklar och ordval som fungerar bättre än andra. När genomgångarna paras med små kloka utflykter i den litterära stilens idéhistoria når handboken sann intellektuell verkshöjd. 

Det är modigt av Linton att ge sig in på fältet. Få ämnen torde vara lika kommenterade som skrivandets nytta och nöje. Virginia Woolf, Marguerite Duras, Stephen King och Annie Dillard är bara en handfull av de många berömdheter som redovisat sina synpunkter i ett eller annat ”så/därför/varför skriver man-traktat”. Dessa, det senaste seklets skrivguider, skulle kanske kunna gå att använda som ett slag litteraturhistoriskt lackmuspapper. Här – om någonstans – torde väl en viss tids litteratursyn ge sig tillkänna? 

Men, nä, genren visar sig vid en närmare anblick vara frapperande okänslig för yttre stimuli. Olof Lagercrantz säger i princip samma sak i ”Om konsten att läsa och skriva” från 1985 som den brittiske kritikern James Wood gjorde härom året i ”Konsten att berätta”. För mig är det ett mysterium att William Strunks ”The element of style” från 1919 (som för övrigt refereras av Linton) fortfarande kommer i nytryck. Delar av innehållet är relevant, ja, men förutsättningarna för den som vill lära sig att skriva – vetenskapliga texter eller skönlitterära – ser helt annorlunda ut i dag, hundra år senare. Boken är dessutom torr, och helt ointresserad av att nyansera. 

Kort sagt raka motsatsen till Lintons ”Text & stil”. Linton vinner nämligen mycket med sitt opretentiösa, men samtidigt sjukt vassa tilltal; med kapitelrubriker som ”Göra bok”; ”Tajta” och ”Pitcha text”, aviseras att det rör sig om en akademisk skrivhandbok som återtar den skrivglädje utbildningsindustrins osunda publiceringslogik försökt ta död på.

Skrivhandboksgenren är både lätt och svår; lätt för att skrivande de facto är ett hantverk som går att lära; svår för att risken för mästrande och därmed avtändande jargong är så stor. Men Linton lyckas med den avancerade balansgången. Anledningen är att han är så oortodox. När poängerna illustreras i levande, vardagliga metaforer, känner läsaren sig sedd: 

”Jag gillar när-starter för rörelsens skull, de är lite som en skateboardramp som lutar lätt utför på vilken man kan ställa läsaren och låta hen glida neråt tills man avslutar det inledande stycket med ett uppseendeväckande och gärna känsloladdat citat som, i bästa fall, åstadkommer ett lite halsbrytande intellektuellt hopp hos läsaren – varpå hen sedan får ’landa’ i ett nytt stycke med utvecklat resonemang”, som det står i en utvikning om hur en författare med lätta medel kan ”innehållspumpa” en text.

”Text & stil” har också något som andra skrivpraktikor saknar: en tydlig forskningspolitisk dagordning. Att bli en god stilist är inte ett självändamål för en forskare, menar Linton. Snarare fyller det ett större syfte; i tider av postsanningar och faktaresistens måste avancerade tankar och idéer nå en större publik än kretsen av närmast sörjande. Och då gäller det att klä dem i en progressiv språkdräkt, som når fram och som gör skillnad. Poängen är inte att forskare ska bli författare, men att kunna berätta, och det rättframt, borde vara något eftersträvansvärt för alla som har ”text som primärt arbetsredskap och är betald av skattebetalarna för att så långt som möjligt sprida sin kunskap”.

I stället för att komma med ytterligare en klagosång om svenska akademikers oförmåga att ta sig an den så kallade tredje uppgiften, levererar Linton en lösning. Egentligen har vi vetat om den hela tiden: det är med ett slipat språk som vi gör oss synliga.

Magnus Linton medarbetar i DN Kultur. Hans bok recenseras därför av Alexandra Borg, lektor vid Institutionen för nordiska språk, Uppsala universitet.