Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-06-20 14:15

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/bokrecensioner/bokrecension-vemodet-rullar-in-nar-rymden-blir-historia/

Bokrecensioner

Bokrecension: Vemodet rullar in när rymden blir historia

Bild 1 av 3
Foto: Rights Managed
Bild 2 av 3
Bild 3 av 3
Foto: APN

I juli är det femtio år sedan människan satte sin fot på månen. Författaren Maria Küchen minns hur rymden och astronauterna präglade hela 60-talet. ”Rymdens alfabet” är som starkast när hon sörjer hur en epok blivit historia, skriver Andrev Walden. 

Jorden snurrar. Det vet de flesta nu. Planeten roterar kring sin egen axel och vi som bor på den åker med. In och ut ur natten. Ett lika självklart men mindre känt faktum är att alla inte färdas lika snabbt. 

I skrivande stund sitter jag på DN:s redaktion och åker i 852 kilometer i timmen runt jordens axel. Om jag satt närmare någon av polerna och skrev det här skulle jag färdas saktare eftersom sträckan jag ska tillryggalägga på dygnets 24 timmar är kortare. Sittande en meter från Nordpolen blir min hastighet i ”omloppsbanan” bara 26 centimeter i timmen. I Göteborg rusar invånarna kring jordens axel i 892 kilometer i timmen men vi måste lämna Sverige för att komma över 1000 kilometer i timmen. I Berlins författarlyor kan man luta sig tillbaka i 1016 kilometer i timmen och ju närmare du kommer ekvatorn, desto snabbare åker du. På Cape Canaveral i Florida är hastigheten 1469 kilometer i timmen. Franska Guyana: 1663 kilometer i timmen.

Det är därför rymdfartens stormakter alltid sökt bygglov för sina raketbaser så nära ekvatorn som möjligt, där raketerna får ”gratis” skjuts av planetens rotation när de skjuts upp österut. Det är också därför Maria Küchen trampar omkring i de här trakterna under större delen av ”Rymdens alfabet”, en kulturhistorisk och väldigt personlig berättelse om människan och hennes (fast oftast hans) resor till rymden. Detta är rymdfartens breddgrader.

Boken är skriven i ett slags reportageform och i stora stycken vävd kring Küchens resor till Floridas rymdkust och lämningarna efter Apolloprojektet samt till kosmodromen i Bajkonur på den centralasiatiska ökenstäppen där rymdfarten föddes – ännu i dag en rysk utpost leasad av Kazakstan och global ramp till internationella rymdstationen, ISS.

Maria Küchen är jämnårig med rymdfarten och känner sig bunden till den. Hon föds två veckor innan Jurij Gagarin blir först i rymden och hon fyller sju år dagen innan Gagarin dör i en flygkrasch blott 34 år gammal – en händelse som utlöser en sorg i sjuåringen som skriver en dikt till hans ära. Nästa sommar har sorgen efter Gagarin självläkt för nu har hon förälskat sig i Apolloprojektet och hon ser den första månlandningen på en liten svartvit tv-apparat som hennes far byggt själv. ”Jag behövde inte gå och lägga mig, det var allt. Jag fick vara uppe till tre på natten.” En sorts planetär andakt jag själv aldrig fått uppleva (men jag befarar att det kanske var starkare än Ravellis straffräddning på Stanford Stadium i juli 1994).

Maria Küchen är jämnårig med rymdfarten, född två veckor innan ryssen Jurij Gagarin blir förste man i rymden 1961. Foto: Sovfoto/Universal Images Group/R

Sextiotalisten Küchen tillhör den sista generationen som verkligen växer upp i draget från den första rymdåldern. Det är mest jag som kallar den här epoken för ”första rymdåldern” eftersom jag tycker att en andra rymdålder inträdde på 1990-talet när vi började hitta planeter kring andra stjärnor och Hubbleteleskopet öppnade ett fönster med utsikt mot utkanterna av vårt observerbara universum. Den optiska rymdåldern, skulle vi kunna kalla den epok som nu börjar bli kittlande på allvar med den begynnande möjligheten att kika efter liv på planeter kring andra stjärnor.

Men åter till den första för det är mest där Küchen uppehåller sig. Ibland som tidsresenär, ibland som historiskt nyfiken turist med hobbyarkeologens blick. Hon betraktar stäppväxterna som tränger upp genom betongen och den vittrande men ännu använda startplattan från vilken Gagarin lämnade planeten. Naturen är på väg att ta tillbaka templen från rymdkapplöpningen och enorma konstruktioner, för brutala för kända rivningsmetoder, äts sakta upp av elementen. Entropin tar allt utom historien ifrån oss och det är historien om rymdfartens gryning Küchen vill berätta. Det är bitvis ganska vemodigt, i sina bästa stunder som en textbaserad och verklighetsförankrad version av Simon Stålenhags retrofuturistiska konst.

”Övergivna i igenväxande landskap står raketer, avskjutningsramper och sönderfallande hangarer. Vi befinner oss i ett historiskt ’nu’. Det som för mindre än hundra år sedan fortfarande var science fiction – att bryta sig loss från jordens dragningskraft, att fara till månen – är redan så avlägset att det hände i ett annat sekel.”

Vemodet springer ur Küchens insikt om att denna epok ska nötas bort från stäppen, precis som Ulug Begs observatorium och myternas Samarkand, det där som Djingis khan härjade på tolvhundratalet. Att varje epok ska bli historia och att det gör rätt ont när det är dags för epoken du förtöjde din egen identitet i. Det är ju på sätt och vis att se sin egen död lösgöra sig ur skuggorna.

”Rymdens alfabet” är som starkast när Küchen sörjer och bekymrar sig och som svagast när hon inte gör det. Kapitlen om rymddräkter och satelliter, som kommer tidigt i en ganska framtung bok som sällan tar omvägar kring rymdfartens branschtermer och förkortningar, tangerar ibland ett fanzine med tillhörande oförmåga att sortera ut vad som verkligen är intressant. Men det är också lite uppfriskande som kontrast till samtidens breda utbud av klickbetande buzzfeedastronomi.

Maria Küchen är inte alldeles bekväm med att framtiden är över. ”Jag vill inte att David Bowie ska vara död. Jag vill att det ska vara 1972, att Starman snart ska sjungas för första gången, att den jag var en gång ska finnas kvar.”