Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-12-13 10:27

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/bokrecensioner/bokrecension-vi-brottas-alla-med-giganten-geijer/

Bokrecensioner

Bokrecension: Vi brottas alla med giganten Geijer

Bild 1 av 3
Bild 2 av 3 Den store humanisten Erik Gustaf Geijer (1783-1847).
Foto: TT
Bild 3 av 3 Erik Gustaf Geijer står staty utanför Uppsala universitet.
Foto: Jorma Valkonen/TT

De idékomplex som historikern och diktaren Erik Gustaf Geijer belyste är ständigt aktuella. Lars Lönnroth granskar snarare släkthistoriens ”dikt och galenskap” i boken ”Geijerarvet”. Intressant, men det är nog dags för en kritisk blick utifrån på denna mäktiga släkt. 

 

Erik Gustaf Geijer ser ensam ut.

I varje fall den bronsstaty i Uppsala universitetspark som varje valborg blickar ut över ett lapptäcke av vinindränkta picknickfiltar utan att någonsin möta en pupill.

Litteraturprofessor Lars Lönnroth skriver i ”Geijerarvet” att universitetet reste monumentet för att bilda radarpar med en annan koloss från staden, Carl von Linné, där en hade kartlagt naturen och den andra historien.

Men utöver ihärdiga humanister som Ola Larsmo (och tidigare Anders Ehnmark) är det i dag få som lyfter fram honom i samhällsdebatten. Det är lika besynnerligt som beklagligt, för Geijer har något att säga oss alla.

Hans romantiska historieskrivning, musikkomponerande och verser är en skattkista för traditionalister. Liberaler citerar hellre ”På nyårsdagen 1838”, där han diktar fram sin ensamma färd ”i bräcklig farkost” efter en babordsgir mot farliga men friare ideologiska vatten. Socialister flikar gärna in att en ung Karl Marx sträckläste hans svenska historia för att senare citera honom i ”Kapitalet”.

Historikerna Lars Trägårdh och Henrik Berggren hävdar rentav att han föregrep den ”statsindividualism” som inspirerade välfärdssamhället, och redan 1938 gjorde Per Nyström anspråk på honom som protososse i tidningen Socialdemokraten.

Vi är alla hans arvingar, och brottas med samma problem: hur mänskliga rättigheter kan bäddas in i behovet av nationell samhörighet, och hur vi kan njuta av industrins och handelns frukter utan att proletariatet tvingas leva i armod.

Så varför läses han bara av dammråttorna på Carolina Rediviva, särskilt som Geijer har en så mäktig släkt av kulturmandariner som slår vakt om hans arv?

Lars Lönnroth har under sin långa karriär varit verksam vid Berkeley och Göteborg, och har främst forskat på medeltida sagolitteratur, senast i ”Det germanska spåret” (2017). Undertiteln till hans nya bok är ”en släkthistoria om dikt och galenskap”, och han beskriver där sin namnkunniga släkt där Erik Gustaf Geijer är urpatriark. Han berättar om det salongsliv där de Geijerska kvinnorna spelade en betydande roll, hur en uppfostran i romantisk idealism gjort sådana som Agnes von Krusenstjerna illa rustade att möta 1900-talets materialism, och skildrar gripande mamman Ebba Lagercrantz bipolaritet.

Lönnroth är inte någon simpel släktapologet. Han nämner att Adolf Hamilton, en officer i finska inbördeskriget 1918, låter arkebusera några medlemmar i den lokala arbetarföreningen, och frågar (förvisso naivt) om Hamiltons humanistiska uppfostran inte vaccinerat honom mot grymhet. Men lägger till släktens ”idealisering av lidelsefull manlig våldsutövning” samt en förkärlek för uppror som riskerar att skapa mobbare.

Ibland beskriver Lönnroth rentav familjen som en sekt, med prästinnor och hjältar, martyrer och ritualer. Men när minsta dagboksrim ska citeras, och tesil i slipad kristall inventeras, så anar man likväl en doft av rökelse mellan sidorna.

I ”These Etonians” beskriver kritikern James Wood hur elitskolan Etons fostran i ”ledig överlägsenhet” hjälpt forna skolkamrater som David Cameron, elev i sjunde generationen, och andra brexitörer att så obrytt slunga landet i kaos (London Review of Books, 4 juli 2019).

Wood drog sig dock för att skriva en skildring inifrån societeten, då de ofta landar i en ”otrevlig kombination av klagan, skryt och självömkan”. Dock behöver man sällan stå till svars för sådan subtil självhävdelse, då privilegier enligt Woods är en ”oskriven konstitution”; dess artiklar är tvingande, men behöver angenämt nog aldrig uttalas.

Lönnroth har i årtionden gått till storms mot ”humanismens förnedring i vårt land” (DN 26/5 1981), och kultursidornas urartning mot ”mode, filmstjärnor och livsstilsreportage” (Axess, 9/2012). Men när ämnet är den egna familjen så överlappar – och stundtals krockar – denna bildningskamp med den kära adelshobbyn att återberätta sin släktkrönika.

För nog har vi redan hört om Depressionen och Prestationen, den Geijerska släktens heraldiska syskondemoner, av namnkunniga arvingar som Olof och David Lagercrantz; inte minst i de otaliga förord, biografier, romaner, recensioner, essäer och sommarprat som det humanistiska bemanningsbolaget Geijer AB hållit släkten sysselsatt med i generationer.

Kanske behövs en kritisk blick utifrån på denna släkt, om vilken roll de har spelat i svenskt kulturliv, och i vilken mån de har manat fram hans ande snarare än hans anda.

Läs fler texter av Leonidas Aretakis och fler av DN:s bokrecensioner