Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
169 kr/månad

Vakna med DN på helgen. Halva priset på papperstidningen i tre månader!

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-07-22 03:42

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/bokrecensioner/bokrecension-victor-malm-ger-poesin-en-plats-i-det-postmoderna-tillstandet/

Bokrecensioner

Bokrecension: Victor Malm ger poesin en plats i det postmoderna tillståndet

Bild 1 av 2 Victor Malm
Foto: Klara Rasmussen/Ellerströms förlag
Bild 2 av 2
Illustration: Ellerströms förlag

Litteraturvetaren Victor Malm ger hopp om att poesin fortfarande har en plats i det postmoderna tillståndet. Ingrid Elam möter en snårig men läsvärd avhandling om Katarina Frostensons och Stig Larssons poesi.

Titeln på Victor Malms avhandling i litteraturvetenskap är formulerad som en fråga: ”Är det detta som kallas postmodernism?” Det är i själva verket en diktrad från 1994 av Gunnar D Hansson och raden fortsätter: ”Kursiv: En som länge undrat.” Det slår mig att det var länge sedan någon undrade över postmodernismen, själva begreppet tycks vila som sjunket kulturgods bland andra -ismer som en gång stöttes och blöttes i strävan att ur dem utvinna något meningsfullt om litteraturens beskaffenhet och belägenhet. Men begreppsanalys och periodiseringar är en viktig uppgift för litteraturvetenskapen och Victor Malm ägnar drygt 100 sidor åt att reda ut begreppen innan han kommer fram till avhandlingens huvudsyfte: att tolka och analysera Katarina Frostensons och Stig Larssons diktning.

Se det inte som en invändning utan som en läsanvisning: den som inte är insatt i litteraturvetenskaplig teoribildning, den som måste googla på ord som simulakral, kontingens eller mimologi, har en snårig skogsvandring framför sig innan textläsningens ljusa glänta öppnas. Men skogen behövs förstås för att ge de två författarskapen en förklarande bakgrund. Frostenson och Larsson debuterade båda alldeles i slutet av 1970-talet, vid ingången till det 80-tal då begreppet postmodernism plötsligt debatterades på alla kultursidor och i alla seminarierum. De kom båda att etiketteras som postmodernister, men vad betyder det, med tanke på hur lite deras poesi har gemensamt?

Katarina Frostenson i september 1992. Foto: Leif R Jansson/TT

Victor Malm redogör för de betydelser begreppet postmodernism har fyllts med, och konstaterar med all rätt att det blir meningslöst när det får beteckna allt och ingenting: en stil, en epok, en ideologi. I stället väljer han att se postmodernismen som ett estetiskt begrepp, ett förhållningssätt under den historiska epok han med den amerikanske kritikern Fredric Jameson kallar postmoderniteten. Det är vår tid och den kännetecknas av att massmedia, nya medier och masskommunikation får allt större betydelse och att samhället förlorar sitt historiska minne, existerar i ett ständigt presens. Postmodernistisk är den litteratur som förhåller sig medvetet till detta tillstånd. Postmodernismen är dock inte en plötslig vändning där något tar slut och något nytt och radikalt annorlunda tar vid, utan en fortsättning på tidigare strömningar eller stilar som romantik och modernism, men med medvetenhet om litteraturens förändrade villkor.

Bokrecension: Katarina Frostenson undviker sanningen i nya boken ”K”

Distinktionen är verkligen meningsskapande när Malm sedan tar sig an de två poeterna. Han läser dem inte mothårs som man gör när man vill avslöja omedvetna tankar eller dolda maktstrukturer i texter, i stället läser han medhårs, sympatiskt, med en stark tilltro till att allt redan finns i dikten, det är inte den som kommer till korta, utan läsaren som måste anstränga sig lite mer för att omfatta rikedomen. Det leder till en öppen, resonerande läsart som i sig är sympatisk och bjuder in läsaren att tolka med.

Stig Larsson under mitten av 1980-talet. Foto: Anders Holmström / TT

Det han ser är att Frostenson och Larsson båda förhåller sig till det postmoderna tillståndet men med mycket olika resultat. Frostenson bjuder på olika sätt motstånd mot det hon beskriver som ett alltför transparent offentligt språk som gör att bilden av verkligheten inte går att skilja från det verkliga, och som, med Frostensons egna ord, ”gör konstant våld på individen genom sin mani att benämna: Hjärtmannen, Lungflickan, CancerLena”.

I dikten Negativ, tindra (i ”Joner” från 1991) skriver hon fram motbilder, negativ: ”jag jagar vid gränsen Värld/ jag vill jaga dig ut till den randen / Där bildhinnan brister.” Malm menar att denna radikala negativitet byts mot en öppenhet i Hornet (i ”Karkas” från 2015), där dikten erbjuder en annan, autonom värld, där de klichéer verkligheten konstitueras av ersätts med råare bilder. Malm uppfattar alltså något mer än en bildstormare, han ser en poet som försöker tänka och sätta bilder på ett liv bakom och efter postmoderniteten, ja efter människan.

Stig Larsson ser inte människans utan litteraturens slut. I en situation då man kan skriva om allt och då ”så många skriver dålig dikt” som det står i den diktsamling Malm koncentrerar sig på, ”Natta de mina” från 1997, vad kan man då göra? Om poesin inte kan förnya sig, om den inte längre betyder något och om man ändå vill vara en stor poet, lika stor eller större än de stora poeter som funnits i historien? Larssons lösning är att bli den siste modernisten, den siste bland de största, och skriva riktigt dålig dikt, den sämsta dikten. 

Intervju med Stig Larsson: ”Jag är ett geni” 

Redan i diktsamlingen före ”Natta de mina”, ”Matar”, hade han enligt en recension av Åsa Beckman ”underminerat sin poetroll” och ”skrivit sig själv ut ur poesin”. Malm menar att hennes tolkning inte alls är artskild från hans egen, men att omdömet är negativt. Det är signifikant för Malms läsart: han ser Larssons destruktivitet men tolkar den positivt, som ett viktigt och modigt risktagande i postmodernitetens tidevarv.

Det är kanske en läsning som bara är möjlig i efterhand, när stridsdammet lagt sig. Jag minns ”Natta de mina” som en svåruthärdlig provokation, men när jag nu plockar ner den ur bokhyllan hör jag ur den en ton av förtvivlan över alltings förfall. Det är inte så mycket begreppsanalysen och periodiseringsförslagen som gör Malms avhandling läsvärd som att han upprätthåller samtalet om litteraturen och väcker diktsamlingar som sedan länge försvunnit ur bokhandeln till nytt liv. Att ”Joner” och ”Karkas” trots alla oförenligheter visar sig ha något gemensamt med ”Natta de mina”, om så bara ett försök att hantera vantrivseln i kulturen, är en upptäckt som ger hopp om att litteraturen såväl som litteraturvetenskapen fortfarande har ett liv i postmoderniteten.