Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-11-15 12:23

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/bokrecensioner/bokrecension-visselblasarna-kampar-med-fragan-om-sitt-eget-ansvar/

Bokrecensioner

Bokrecension: Visselblåsarna kämpar med frågan om sitt eget ansvar

Bild 1 av 5 Brittany Kaiser var en av huvudpersonerna i ”The Great Hack”, Netflix-dokumentären om Cambridge Analytica.
Foto: Julian Tse/AP
Bild 2 av 5
Bild 3 av 5 Spelet är över. Cambridge Analyticas vd Alexander Nix på väg in på kontoret i mars 2018.
Foto: Matthew Chattle/Shutterstock
Bild 4 av 5
Bild 5 av 5 Christopher Wylie blev huvudkälla i avslöjandet av Cambridge Analytica efter valet av Donald Trump som president.
Foto: Eva Tedesjö

Skandalen kring Cambridge Analytica har lett till bolagets undergång och enorma skador för Facebook, som villigt lät sig utnyttjas av försöken att manipulera opinionen i en rad val. Något politiskt ansvar har aldrig utkrävts. Men hur är det med det personliga? DN:s Martin Jönsson läser två nya böcker i ämnet.

Vilket ansvar har en visselblåsare? Frågan har många dimensioner. Är det alltid rätt att slå larm? Blåser man i visslan vid rätt tillfälle? Finns det ett element av avbördande av skuld i samband med avslöjandet, eller bär man skulden med sig?

Den diskussionen blir kärnpunkten när man läser de böcker som på kort tid släppts av de som stått i centrum för några av vår tids största skandaler – och även i Allison Stangers högintressanta historiska exposé, ”Whistleblowers – Honesty in America from Washington to Trump” (Yale University Press).

Först ut var NSA-visselblåsaren  Edward Snowden, som i sin självbiografi I allmänhetens tjänst (Leopard) tidigare i höst skildrade hur han fann sig vara en del av ett system som förrådde allt han trodde på; allt han ville att internetkulturen skulle bli. Hans berättelse är både trovärdig och berörande: han agerade för att han inte kunde acceptera effekterna av övervakningssamhället.

Snowden tog sitt ansvar och betalade ett högt pris för det, precis som tidigare Chelsea Manning gjort och fortfarande gör i samband med Wikileaks-avslöjandena. Både Snowden och Manning var uppenbart små kuggar i gigantiska maskinerier: det går knappast att se dem som medskyldiga i ett större perspektiv.

Med Cambridge Analytica-skandalen är det knepigare. Hela grundtanken med företaget var att manipulera opinionen; att missbruka persondata för politiska syften. Bolaget var i praktiken aldrig något annat än det trubbiga verktyget för politiska kampanjmakare, från miljardären Robert Mercer och Breitbarts Steve Bannnon  till Brexit-kampanjens Dominic Cummings och Arron Banks. Det var både Brittany Kaiser och Christopher Wylie, som nu släpper sina berättelser, oerhört medvetna om. Det påverkar naturligtvis ansvarsfrågan.

Brittany Kaiser var en av huvudpersonerna i ”The Great Hack”, Netflix-dokumentären om Cambridge Analytica, som släpptes i somras och redan i den fanns det goda skäl att vara tveksam till den roll hon försöker skapa till sig själv. Det förstärks, minst sagt, av hennes bok, ”Targeted”, som säljs in som ett avslöjande, men som innehåller väldigt lite nytt.

När hon värvades till Cambridge Analytica var det i en helt central roll: som utvecklingschef var hon med om att lägga upp hela strategin om hur propaganda skulle riktas till väljare som sågs som ”övertalningsbara”, utifrån de profiler Cambridge Analytica tagit fram med Facebooks benägna assistans. Hon var också den direkta länken till de politiska kampanjerna, både i Storbritannien och USA. 

Om Kaiser ska beskrivas som en visselblåsare hamnar hon i den kategorin som blåser sist av alla, när stormen redan blåser så högt att inget hörs. Hon har avslöjat väsentlig information, inte minst om finansieringen av Brexitkampanjen, men hennes agerande framstår som extremt opportunistiskt: hon försöker minimera skadan för sig själv, genom att vältra över den på andra. Såväl dokumentären som boken är renons på verklig insikt om den egna skulden; snarare slår den över i en utdragen, illa skriven och föga övertygande självömkan. Samt, vilket knappast gynnar henne, i konspiratoriska attacker på journalister som hon tycker ”försöker sätta dit henne”. Sina egna handlingar försvarar hon, vilket är det enda som känns riktigt ärligt i boken, med att hon ”behövde pengarna”. 

Wylies bok är något annat; den ger större förståelse för hur propagandaapparaten växte fram och hur den kunde få så stort genomslag.  Han var ju också den som blev Observer-journalisten Carole Cadwalladrs huvudsakliga, öppna källa när hon avslöjade hela skandalen i mars 2018. 

Hans uppdrag i bolaget var, som forskningschef, om möjligt ännu mer centralt än Kaisers. Inte i kontakterna med de politiska aktörerna, men i framtagandet av själva datamodellen - och han beskriver, med stolthet, hur han kände när de konstruerat det hittills mest kraftfulla verktyget för väljarpåverkan. Han tyckte det var ”super-epic”, berusad av möjligheterna att forma verkligheten via datormodeller. Att bedriva krig utan vapen; ett kulturkrig styrt av algoritmer.

Den berusande känslan övergick dock snart i ett mentalt bakrus: han började fysiskt må illa av det han sysslade med och valde att hoppa av. När Donald Trump valts till president började han läcka information om Cambridge Analyticas metoder och till slut tog han steget till att träda fram, att blåsa högt i visslan.

”Mindf*ck” skildrar båda faserna: hur det var att befinna sig på insidan och hur det var att bli den ultimate outsidern. I den första fasen är han detaljrik och bitvis ganska rolig, som när han beskriver brittisk politik som ”oöverkomligt medioker”. I den andra sjunker allvaret in. Han berättar om hur en Clintonsupporter som känt till hans uppdrag attackerar honom på valnatten och säger ”Det här kanske bara var ett spel för dig, men vi måste leva med följderna av det.”

Men även Wylie har svårt att förlika sig med sin egen roll i det som orsakade hans våndor: han är mest häpen över hur den kampanjmakare (Steve Bannon) han träffat på ett hotellrum i Cambridge 2013 nu blev den viktigaste rådgivaren till USA:s president. 

Tar han sitt ansvar? Nej, inte fullt ut. Kanske är det omöjligt att kräva. Men Wylie förstår i varje fall vad det är han bidrog till. Det hedrar honom.

Läs fler texter av Martin Jönsson här. Och mer om Cambridge Analytica-skandalen här