Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-12-13 10:18

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/bokrecensioner/en-generos-och-klarsynt-foljeslagare-i-dickinsonland/

Bokrecensioner

En generös och klarsynt följeslagare i Dickinsonland

Bild 1 av 3 Josefin Holmströms nya bok ”Emily Dickinson och vulkanerna”, är ett personligt porträtt av den märkvärdiga litterära ikonen.
Foto: Kajsa Göransson
Bild 2 av 3
Bild 3 av 3 Emily Dickinson.
Foto: Courtesy Everett Collection

Josefin Holmströms bok om Emily Dickinson utforskar skrivandets ensamhet. Kristina Lindquist följer med på en lika självutlämnande som allmängiltig resa i Dickinsonland.

I essän ”Den enskildes form” liknar Horace Engdahl skrivandets saliga ensamhet vid att få samtala utan att bli störd; det här var alltså innan han huvudsakligen började uppmärksammas för annat. Engdahl skriver: ”Essäns eufori är av samma art som den lättnad man känner när man lämnar ett sällskap, hur angenämt det än har varit. Äntligen ensam!” (ur ”Ärret efter drömmen”, Albert Bonniers förlag 2009). 

Varje skrivande människa kan förmodligen känna igen sig, och samtidigt kräver denna ljuva enskildhet också sin motsats – att det faktiskt finns ett sällskap att lämna. Ett eget rum kan som bekant vara ekande tyst. I den nyutkomna långessän ”Orm med två huvuden” beskriver Anneli Jordahl mycket riktigt hur hon plågas av den ”ljudlösa tomhet” som krävs för koncentrerat skrivande: ”Det är måndag och jag vet att jag inte ska träffa en käft förrän på fredag kväll.” (Norstedts, 2019). 

I Karolina Ramqvists roman ”Björnkvinnan” använder berättarjaget i sin tur skrivandet som ett sätt att få utforska det där ”som alla andra tycktes delta i” men samtidigt slippa underkasta sig mänskliga lagar om förlust och sårbarhet (Norstedts, 2019). 

Alla dessa aspekter av skrivandets ensamhet finns närvarande i författaren och litteraturvetaren Josefin Holmströms nya bok ”Emily Dickinson och vulkanerna”, som är ett djupt personligt porträtt av den märkvärdiga litterära ikon som var samtida med Walt Whitman och räknas till en av de stora amerikanska poeterna. Dickinson (1830-1886) ”skrev in i tystnaden” och valde ett isolerat liv i ”ljuset av sin egen eld” medan världen omkring henne rörde sig i allt snabbare takt: 

 

The Soul selects her own Society –

Then – shuts the Door – 

To her divine Majority – 

Present no more –

 

För hos Holmström möter vi alltså Dickinson på originalspråk. Inte bara för att översättare som Ann Jäderlund (”Gång på gång är skogarna rosa”, Albert Bonniers förlag 2012) i för hög grad sägs ha lagt sin egen diktarhand över texten, utan för att den mångtydiga Dickinson enligt Holmström är en av de poeter som förlorar mest på att översättas. Och kanske är valet också ett uttryck för den djupa vördnad som präglar den här volymen? 

”Det är en bok om min Emily Dickinson”, är Holmström noga med att poängtera – trots att boken bär många av den litterära biografins drag. Det subjektiva är ett grepp som skapar både frihet och närhet, men som också kan läsas som en brasklapp för att slippa stå till svars för sina tolkningar fullt ut. Det är som att den disputerade Dickinsonkännaren Holmström vill gardera sig med att hon egentligen inte kan säga något mer än vad den här poeten betyder för just henne.  

Nå, Holmström skriver både självutlämnande och allmängiltigt om hur hon kör omkring i Dickinsons New England och känner doften av ensamhet – rädd att själv bli en sådan som bergtagen av texten går miste om kärlek, gemenskap och själva livet. Det här är också ett perspektiv som på ett fängslande sätt går in i närläsningen av själva poesin och dess grammatiska uppbyggnad. 

För är Emily Dickinson ett skrivande jag som verkligen vill vara ensam, eller ett som försöker övertyga sig själv om att hon vill det? Dickinsons poesi har beskrivits som spasmodisk – framfödd under kramper – och Holmström gör tolkningen att ”avsägelsen av gemenskap är så plågsam att den måste tvingas fram stötvis”. 

Holmströms eget språk är i sin tur njutbart fullt av återhållna passioner som bäddas in i en tillgänglig och vardaglig prosa. Samtidigt finns ibland en tendens att stapla frågor på varandra i stället för att faktiskt säga något substantiellt (”Om hon kunde närvara här idag, hade hon känt annorlunda? Hade hon velat vara en del av gemenskapen? Eller hade hon stängt dörren om sig och återigen lutat sig över papperet?”) vilket riskerar att ge ett forcerat och lite omoget intryck. Frågekonstruktionen ligger ofta nära till hands i essäformatet, men kan bli en klumpig katalysator för texten. 

Mer än något annat framträder Josefin Holmström dock som en generös och klarsynt följeslagare i Dickinsonland, besjälad av en pedagogisk glöd i relation till läsaren. Själv fastnar jag lite oväntat vid ett kapitel om Emily Dickinsons förhållande till den kristendom som omgav henne i det puritanska Massachusetts. Holmström menar att Dickinson ser på gudsmötet som hotfullt och uppslukande, och som något som kräver avkall på själva jaget: ”För Dickinson är att skåda in i gudomligheten detsamma som att dö; det är att fullständigt uppgå i Gud.” Och poeten söker inte mättnad och uppfyllelse, utan vill ”bli kvar i tillblivelsen”. 

Sällan har väl någon fångat den stundtals ödsliga självklarheten i min egen ateism lika väl som den uttalat kristna författaren Holmström.