Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-12-13 10:19

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/bokrecensioner/en-litterar-sensation-for-var-tid/

Bokrecensioner

En litterär sensation för vår tid

Bild 1 av 2 Ocean Wuong (född 1988) växte upp i en USA:s fattigaste städer, Hartford, Connecticut.
Foto: Doug Levy/TT
Bild 2 av 2

Han föddes i Saigon och växte upp under tuffa villkor i USA. Nästan allt han skriver kretsar kring språk och kommunikation. Vietnamkriget och dess efterdyningar är författarskapets givna epicentrum. Alexandra Borg läser den lågmälde och drabbande Ocean Vuong. 

Den 14 juli i år skickar Donald Trump ut några tweets. Måltavlan är fyra demokratiska kongressledamöter, alla women of color, några födda i USA, andra inflyttade. Trump tycker att kvinnorna ska ”go home” till de korrupta länder de kommer ifrån och sluta lägga sig i nationens politik. Några dagar senare gör han en pudel. Han tar inte tillbaka vad han sagt, men mildrar något. Nu heter det att kvinnorna ”ska åka tillbaka till sina valdistrikt”.

Mycket har skrivits om presidentens osedvanliga förmåga att med en handfull tecken skapa konflikter och mediestormar. Twitter som medium och kanal, sägs det, går helt i linje med den politik han driver: onyanserad, populistisk och nyckfull.  

En författare som utforskar relationen mellan innehåll och form är den vietnamesisk-amerikanske poeten och essäisten Ocean Vuong. I den hyllade diktsamlingen ”Night sky with exit wounds” från 2016 (”Natthimmel med kulhål”, sv. övers. 2017 av Andreas Lundberg) är diktjaget en icke-vit, queer kropp, som försöker finna sig tillrätta i ett land i förfall. Förorternas verklighet och utanförskapets barriärer tecknas stämningsfullt i lyriska ordalag med inslag av magisk realism. Miljöerna är vardagliga: en fotbollsplan, en trottoar eller ett köksbord där en mamma, som bara kan alfabetets tre första bokstäver, försöker lära sin son att läsa.

a b c   a b c  a b c – pennan går av. 

B:et spräcker sin buk

medan mörkt stoft blåser 

genom en blårandig himmel.

Flera av dikterna har en spännande grafisk layout. Ljusrum, blankrader, kursiveringar, spärrningar, tecken och grafiska arrangemang skapar rytm och pauser, eller främjar en viss sorts läsning. I ”Om Dig sjunger jag” visualiseras diktjagets, immigrantens, ambivalens inför det nya landet genom att dikten är tudelad, styckad i två marginaljusterade spalter.

Vuong föddes 1988 i Saigon. Morfadern var en amerikansk soldat som gifte sig med en vietnamesisk kvinna och fick tre döttrar. Av rädsla för repressalier – att skaffa barn med ockupationsmakten sågs inte med blida ögon – placerades flickorna i olika barnhem. Först i vuxen ålder kom de att återförenas. Då hade äldsta dottern Rose som 18-åring fött sonen Ocean. Eftersom landets stränga lagar krävde särskilda arbetstillstånd för personer med dubbla medborgarskap, hade systrarna svårt att få fasta jobb. Under tidigt nittiotal emigrerade därför familjen till Filippinerna för att sedan fortsätta till USA, och bosätta sig i en av landets fattigaste städer, Hartford i delstaten Connecticut. Rose, som knappt kunde engelska, fick försörja hela sin familj genom arbete på en nagelsalong. 

Vietnamkriget och dess efterdyningar är författarskapets givna epicentrum. I diktsamlingen navigerar Vuong mot familjetraumat med hjälp av en västerländsk kanon och mytologi – Homeros, Dante, Shakespeare, Milton, Whitman, Dickinson... De skeenden som format hans erfarenheter tolkas mot en tradition som under århundraden exkluderat allt som varit icke-vitt. Diktjaget är en Eurydike som ”trodde kärleken var verklig & kroppen en fantasi”, eller en Telemachos som förgäves väntar på fadern, hustrumisshandlaren och kåkfararen. I dikten ”Lite närmare randen” skildrar Vuong sin egen konception. Lustgården är ett risfält med bombkratrar där pappans falska Rolex lyser som en miniatyrmåne bakom mammans hår. 

Foto: Nhac Bguyen/TT

I våras kom debutromanen ”On earth we're briefly gorgeous”, som omedelbart hamnade på New York Times kritikerlista och senare nominerades till det prestigefyllda National Book Award. Vuongs minnen av en barndom kantad av psykisk ohälsa, fattigdom och rasism formuleras här i ett enda rapsodiskt och vindlande brev till modern. Han nyttjar med andra ord en genre som är Twitters antites; stilen är eftertänksam och lågmäld, med enastående, drabbande metaforer. Brevet är en bön, en ödmjuk önskan om att bli hörd, förstådd och ihågkommen. Ironin blir därför än grymmare när modern, mottagaren, är analfabet, och språket – engelskan – är förövarnas. Att skriva ett brev till någon som inte kan läsa det, att använda ett språk som inte ens egen mor förstår, ska, som Vuong uttryckt det i en intervju, förstås som en analogi för tillståndet i klass- och rasklyftornas USA. Vikten av att göra sin röst hörd och bära vittnesmål blir så romanens bärande idé. Även om premissen för att bli lyssnad på saknas, räknas försöket. 

Oceans räddning blir mormodern Lan. Trots att hon är fysiskt och psykiskt nedbruten av tjugo års krig visar hon barnbarnet ömhet. Hon skyddar honom från mammans misshandel, och kallar honom Lilla Hunden; enligt vietnamesisk tradition ges alltid svaga eller sjuka barn frånstötande namn, så att de onda andar som hemsöker landet ska lämna dem ifred. ”Ett namn, tunt som luft”, noterar Vuong, ”kan också vara en sköld”. 

”On earth we're briefly gorgeous” handlar om överlevnad, om att befinna sig i limbo mellan två kulturer, och om att bli författare mot alla odds. Den handlar om den styrka som krävs för att berätta, och stå fast vid, sin egen historia, att lita på sina känslor, se livet i vitögat och ta det för vad det är. 

Brevromanen är en gammal, i dag nästan bortglömd genre. Hos Vuong inbegriper formen ett stillsamt, nästan meditativt berättande i förstaperson, som låter läsaren få en bild av kvinnan som uppfostrat honom så som berättarjaget ser henne, snarare än genom gestaltningar av henne. Många gånger vänder sig jaget direkt till modern. Dessa partier är särskilt starka, eftersom de utgår från smärtpunkter, erinringar av alla de tillfällen då han blivit missförstådd eller slagen, med fjärrkontroller, glasflaskor eller bara händer. Ofta inleds de med orden: ”Den gången…” eller ”Gången då…”. Kafkas ”Brevet till fadern” ekar i bakgrunden, men ”On earth we're briefly gorgeous” är ingen anklagelseakt; Rose är sedan länge förlåten. Det Vuong vill undersöka är hur litteratur, språk, kan fungera som en räddning. I förlängningen försöker han alltså få korn på sig själv, och sitt eget skrivande. 

Emellanåt får framställningen drag av essä, varpå stilen blir mer förtätad och verklighetsförankrad. Utvikningarna uppehåller sig ofta vid olika djur, som apor och bufflar. Vuong visar hur deras beteenden har mänskliga dimensioner, ett stilgrepp som också känns igen från diktsamlingen. Förmågan att känna ångest och smärta men också glädje, eufori, är något som förenar alla levande varelser. Ett bra exempel är berättelsen om monarkfjärilarna som i stora svärmar tar sig från Kanada till centrala Mexiko för att överleva vintern. En enda frostnatt kan utrota en hel generation och de fjärilar som flyger söderut kommer inte tillbaka, bara avkomman återvänder. ”Varje avfärd är därmed den sista”, skriver Vuong och låter fjärilsflykten illustrera migrationens umbäranden och livets inneboende skörhet – att allt handlar om tillfälligheter. 

Nästan allt Vuong skriver kretsar kring språk och kommunikation. Uppvuxen i fattigdom mellan två språkvärldar hyser han en alldeles särskild känslighet för ordens nyanser och verkningar. Den vietnamesiska som talades i hemmet var enkel. Mamman, som fick avbryta sin skolgång sedan skolan bombats med napalm, har ett ordförråd på en femårings nivå: ”Vårt modersmål är därför ingen moder alls – utan en föräldralös. Vår vietnamesiska en tidskapsel, en fläck där din fostran tog slut, förintades. Ma, att tala vårt modersmål är att bara delvis tala vietnamesiska, men fullständigt i krig.”

Bristen på bildning och den begränsade vokabulären till trots, Vuongs gestalter är kreativa när det kommer till språkande. De hittar på nya uttryck, kommunicerar med egna, ljudhärmande ord, eller med hjälp av gester och tecken. I Hartfords utkanter används till exempel uttrycket ”What’s good?” som hälsningsfras. Man fokuserar på vad som är bra i människors liv, för det jävliga vet man redan. Där orden slutar tar dock oftast kroppen vid. Händer, det vet Vuong, kan både slå och smeka. Handlingen, som det står på ett ställe, är en uttrycksform. På vietnamesiska säger man sällan ”jag älskar dig”; om man gör det säger man det – ironiskt nog – på engelska, ”I love you”. I stället uttrycks omsorg kroppsligt, med omfamningar, beröring. 

Intresset för språkets materiella villkor letar sig in i bruket av metaforer och liknelser. Ärret på pojkvännens hals är ett kommatecken som balanserar två meningar, eller som väntar på en fortsättning och tycks fråga ”what’s next, what’s next, what’s next”; mammans ömmande ryggrad, som sonen masserar om kvällarna, är en rad ”ellipsis” (namnet på det typografiska tecknet tre punkter …) som ”ingen tystnad kan översätta”; kokainlinan på det slitna bilsätet är ett ”I” (jag) som fyller kroppen och gör den hel… Vackrast av dem alla är den vi finner i den svåröversatta, dubbeltydiga frågan: ”What is a country but a borderless sentence, a life? (…) What is a country but a life sentence?” 

”On earth we're briefly gorgeous” bryter ny mark för den amerikanska romanen, det kan mycket väl vara en blivande klassiker. Med sin genreöverskridande text har Vuong funnit en form för vår tid. Skriven post 9/11, med utgångspunkt i periferin, långt från den amerikanska maktens centra, visar den att brännande frågor måste belysas varsamt, och det med en prövande prosa.

Romanen ”On earth we're briefly gorgeous” kommer i svensk översättning av Andreas Lundberg i april 2020 (”En stund är vi vackra på jorden”).