Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-12-08 02:22

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/bokrecensioner/fullspackad-vardag-fast-roligare-aven-i-barnens-varld/

Bokrecensioner

Fullspäckad vardag (fast roligare) även i barnens värld

Barnböckerna ”Vi måste till jobbet” och ”Mycket att göra hela tiden”. Illustration: Lilla Piratförlaget och Alfabeta

Pija Lindenbaum låter barnen gå till jobbet i sin nya bilderbok, och i Eva Lindströms nya är det också mycket att göra.

Barn- och ungdomslitteraturen är ofta snabb att spegla samhällsklimatet, om det så handlar om klimatkrisen, flyktingfrågor eller kroppspositivism. Föga förvånande har det under senare år blivit vanligt med böcker om att parera den stressiga vardagen, som Ebba Forslinds ”Jättejättebråttom” från 2017, eller ”Koko och Bosse hinner inte!” av Lisen Adbåge (2015). Medan Ebba Forslinds bok handlar om att försova sig, skriver Lisen Adbåge om den klassiska brådskan att ha det bra: vi hinner inte leka eller stanna och titta på den fina snigeln för nu ska vi köpa fika och åka till stranden.

Eva Lindström är en av våra mest begåvade bilderboksskapare, som ofta lyckas uttrycka stort allvar och allmängiltiga företeelser med små medel och subtil humor. 

Bild 1 av 2 Till och med leken blir jäktig i både Eva Lindströms “Mycket att göra hela tiden” och Pija Lindenbaums “Vi måste till jobbet” (nästa bild).
Illustration: Alfabeta
Bild 2 av 2
Illustration: Lilla Piratförlaget

Hennes nya bok ”Mycket att göra hela tiden” är en högst fåordig bilderbok, där en liten flicka och tre hundar tar sig genom dagen i ständig rörelse. Man vaknar, väcker, springer, krånglar, letar. Eva Lindströms bilder är som alltid lika sobra som färgstarka, detaljerade och märkligt spatiösa på samma gång. Här finns mycket utrymme för egen tolkning. Medan den lakoniska texten tillsammans med bilderna skapar en till synes enkel lek, kan jag inte låta bli att fastna vid de något kravtyngda ordvalen. Mycket att göra hela tiden. Krångla. Sucka. Leta. 

Livet är inte bara enkelt, men det är inget som pådyvlas läsaren. Orden bara finns där, bredvid att hoppa, springa och hitta.

Vad både Pija Lindenbaum och Eva Lindström bemästrar är konsten att inte skriva sina läsare på näsan.

Pija Lindenbaums ”Vi måste till jobbet” är något mer textdriven. I den är barnets blick och röst ovanligt närvarande, komplett med talspråk och lekens logik. Tre barn måste i väg till jobbet. ”Då var vi där. Här är jobbet. Vi är doktor.” I väntrummet sitter folk, grisar och kor och gråter. Någon blöder men opereras och blir frisk på en sekund och springer glatt i väg med ett stort plåster på magen. Blodet ges till vargarna. 

Precis som hos Eva Lindström finns en stark framåtrörelse, som gärna drivs av ett ”måste”, men också av barnets snabba, impulsiva växlingar i leken. Pija Lindenbaum har ett eget sätt att berätta ur barnets perspektiv, utan att det känns förminskande. 

Jäktandet finns även här, kanske för att det är ett inslag som osannolikt kommer att lämna småbarnsföräldrars liv – och barn gör som vuxna gör: ”Vi måste lägga ungen i sängen. Han gnäller och är jobbig. Men han ska sova för vi ska på jobbet.”

Bild 1 av 2 Ur Pija Lindenbaums ”Vi måste till jobbet”.
Illustration: Lilla Piratförlaget
Bild 2 av 2 Ur Pija Lindenbaums ”Vi måste till jobbet”.
Illustration: Lilla Piratförlaget

Också Pija Lindenbaum jobbar mycket med rymd i bilderna. Det vindlande trapphuset, de stora gula slätterna dit barnen tar sparkcyklarna, golvet i barnrummet som sträcker sig likt ett enormt landskap, där alla tre pustar ut efter den långa händelserika leken. Detaljerna är många, både från barnens värld och från den vuxna: utspridda leksaker intill dammsugaren, de blöta fotstegen upp till en ytterdörr, på disken i sjukhusets väntrum står ett bonsaiträd. Vuxenvärlden är återgiven på ett drömskt sätt i barnets föreställningsvärld: utsmyckad med både nummersystem och blå plasttossor, ”blodrum” och påbud från Regeringen om att hålla för munnen när man nyser. 

Eva Lindströms ”Mycket att göra hela tiden” är mer suggestiv och underfundig. Även om de vuxna är helt frånvarande också hos Pija Lindenbaum, är Lindströms bildvärld mer karnevalisk. Hos henne råder andra regler – eller är det kanske de gamla vanliga reglerna, förvrängda genom leken?  Tänker gör man liggandes i hängmattan, man väcker någon genom att dra den i svansen, man krånglar genom att sno ihop hundkopplen.

I ”Mycket att göra hela tiden” är barnet den ”vuxna” som suckandes väntar med middagen medan hundarna rymt. Jag fylls av känslan av att inte riktigt uppfatta bokens alla lager, och varje gång jag läser upptäcker jag något nytt – må det vara hur några stenar balanserar på varandra, hundarnas busiga leenden, färgkompositionen.

Vad både Pija Lindenbaum och Eva Lindström bemästrar är konsten att inte skriva sina läsare på näsan. Oavsett om man väljer att tolka deras framåtrusande berättelser som symtomatiska för en stressad samtid, så rymmer de mycket annat. Den som letar kommer att hitta.

Läs fler av DN:s bokrecensioner 

Läs fler av DN:s barnboksrecensioner 

Läs mer av Emma Holm