Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-12-12 23:43

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/bokrecensioner/gemma-hartley-gor-upp-med-tvattvikning-och-manligt-vald/

Bokrecensioner

Gemma Hartley gör upp med tvättvikning och manligt våld

Bild 1 av 2 Gemma Hartleys bok har väckt debatt i USA.
Foto: Erin Edge
Bild 2 av 2

I ”Så jävla trött” diskuterar Gemma Hartley det ojämlika livspusslet. Aase Berg blir rasande på hennes otäckt perfektionistiska drag, men tycker att boken ändå mynnar ut i något gott.

Det är lätt att bli misogyn när man läser Gemma Hartleys bok ”Så jävla trött”. Först tänker jag att hon är en daddy’s girl som bjäbbar lite. Vissa av hennes tankar väcker motreaktioner värdiga en djupkränkt incel även hos mig som feminist. Hartley svajar nämligen mellan å ena sidan medlöperi med manssamhällets upplägg, och å den andra krav på frigörelse.  

Boken handlar om kvinnors känslomässiga arbete, den osynliga familjelogistik som per automatik brukar vara kvinnors uppgift. Det vill säga att alltid ha jour och göra mentala listor över miljoner småsaker. Män har fortfarande större rätt till koncentration, till att göra en sak i taget. 

Ett exempel i boken handlar om hur män respektive kvinnor mår när de får influensa. Mannen tycker det är trist att vara sängliggande av det enkla skälet att det är obehagligt att vara sjuk. Kvinnan blir stressad eftersom hon vet att hennes administrativa hemuppgifter kommer att samlas på hög plus att hon troligen får städa hela huset när hon kvicknar till igen. När som helst kan telefonen ringa och hon måste gå in i vad Hartley kallar ”problemlösarläge”. 

Det känslomässiga arbetet är alltså inte bara en praktisk utan framför allt en psykologisk börda – att hålla alla andra på gott humör och vara smörjmedel i systemet. Det spelar inte så stor roll vem som gör sakerna, det verkliga jobbet går ut på att se till att de blir gjorda, att ha överblick och delegera uppgifter. Valet står då mellan att uppfattas som tjatig eller att göra allt själv för att undvika dålig stämning.

Problemet är bara att Hartleys krav på hur familjelivet ska organiseras är skyhögt ställda. Hon framstår som en otrevlig perfektionist. Hon får psykbryt när hennes man låter en förvaringslåda stå kvar på golvet i klädkammaren, hon suckar över att det är hon som måste skriva julkort till släkt och vänner (julkort, på riktigt?), hon ger maken passivt aggressiva ”du gör fel”-blickar när han laddar diskmaskinen i en annan ordning än hon eller viker tvätten på fel sätt (hur viker man ens tvätt på fel sätt?). 

Dessutom är Hartley amerikan, och de är ju lite bakom när det gäller jämställdhet, inte minst för att en galet hög procent av amerikanerna är kärnfamiljspräktiga idiotkristna. 

Boken har väckt debatt i USA, men i Sverige är diskussionen om känslomässigt arbete inte ny. För ett par decennier sedan började liknande böcker ges ut här, och jag tänkte redan då: klart att livspusslandet blir ett helvete om man måste stryka knytblusar, införskaffa snittblommor och organisera parmiddagar med besvärliga hipsteringredienser. Skyll er själva att ni är sådana borgarkärringar, att ni lägger er energi på att delta i Duktig kvinna-tävlingen. Kläder som måste strykas är djävulens påfund, och om polarna inte kan nöja sig med pizza och fulvin så skaffa nya polare. 

Nej, även om man styr upp detaljerna så är det småborgerliga familjelivet knappast skapelsens krona. Hartley identifierar visserligen ett bredare förtryck och konstaterar att vi kvinnor ”lever i en värld som inte är vår”, men hon ställer aldrig frågan om vem som vinner på att kärnfamiljen – denna patriarkala serviceinrättning för gratis vård och omsorg – tas för given. 

Däremot börjar hon snart diskutera just det argument jag har använt ovan – påståendet att kvinnor borde slappna av och släppa kontrollen. Hon menar att det är en oschyst och desarmerande invändning, men sänker ändå sina krav i utbyte mot ökad ambitionsnivå från mannens sida. 

Och när hon sedan börjar borra sig djupare in i det känslomässiga arbetets osynliga förtryck, då lägger sig min irritation. ”Det känslomässiga arbetet skapar en väv som håller ihop samhället”, skriver hon, och kopplar till en undersökning om flygvärdinnor. De har känslomässigt arbete som yrke och många skaffar sig ett leende – både bildligt och bokstavligt – som blir svårt att sudda ut på fritiden. Hartley intervjuar även en prostituerad, som givetvis har mycket gemensamt med kvinnor i de flesta serviceyrken.   

Att det inte heller finns någon feministisk generationsklyfta när det gäller känslomässigt arbete är ett deprimerande tecken på att den psykologiska ojämställdheten, till skillnad från den praktiska och ekonomiska, har varit oförändrad i åratal. ”Min mamma upplevde det, min farmor upplevde det och jag och mina vänner upplever det”, skriver Hartley. Hon menar att obalansen är lömsk och går över gränser olikt något annat sociologiskt fenomen hon känner till. Jag håller inte med henne helt här – det är en medelklasslyx att ens ha tid att lägga det känslomässiga livspusslet. 

Men när Hartley sedan styr in på det känslomässiga arbetets onda symbios med övergrepp och våldtäkt, då bränner texten till på riktigt. Här finns överensstämmelse mellan kvinnor oavsett ras och klass. Alla måste vi, genom välutvecklad smidighet, parera männens hot om våld: ”Män kan känna sig lockade att gå över en gräns, och sedan ännu en eftersom de utgår från att kvinnor inte kommer att göra eller säga något som gör dem obekväma. 

När det kommer till sexuella trakasserier måste kvinnor tillämpa känslomässigt arbete för att förutse en förövares reaktioner och hantera hans känslor, inte längre bara för att hålla god stämning utan för att det är väsentligt för deras egen säkerhet”.   

Budskapet i boken har vid en noggrann läsning ganska lite att göra med vad Gemma Hartley tycker är rätt sätt att vika tvätt. Hennes viktigaste tanke, förutom att koppla känslomässigt arbete till våldtäktspsykologi, är inte originell men tål att upprepas: tystnadskulturer måste brytas till förmån för analys och problemformulering. Inte minst metoo har ju visat på kraften i att uttala det outtalade. Själva tydligheten leder till förändring.

Läs fler recensioner av Aase Berg, till exempel av Aylin Bloch Boynukisas sista, postuma roman ”Fåglarna”.