Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-18 07:38

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/bokrecensioner/litteraturrecension-drottning-kristina-sokte-sanningen-bakom-maskerna/

Bokrecensioner

Litteraturrecension: Drottning Kristina sökte sanningen bakom maskerna

Bild 1 av 2 Drottning Kristina skrev mycket – på franska. Hennes ”Maximer” finns nu tolkade av Horace Engdahl.
Foto: TT
Bild 2 av 2

Drottning Kristina avstod från äktenskap och barn. Och avsade sig tronen. I ”Maximer” får läsaren en inblick i hennes tankevärld. Hon stryker under vikten av att aldrig röja ”vad man bär i hjärtat” – och betraktar människorna från hög höjd.

 

En av de mest rörande scenerna i Shakespeares dramatik är den scen där Cordelia ska tala om hur mycket hon älskar sin far, Kung Lear: ”Jag älskar er så som jag pliktig är; ej mer, ej mindre”. Hon vill vara sann och blir förskjuten och arvlös. Jag tror att Drottning Kristina skulle kallat Lear en dåre eftersom han saknar den förmåga att skilja mellan äkta och falskt som framstår desto tydligare i hennes egen sentens: ”Det är att älska varandra bra litet att älska någon mer än tillbörligt.”

Kristina kände knappast till Shakespeare, som dog 10 år före hennes födelse 1626, men hon var som han upptagen av att söka sanningen bakom maskerna. Hon föddes in i rollen som kvinnlig tronarvinge i en tid då kvinnan sågs som det svaga könet, underlägsen mannen i allt. Hon motbevisar den tesen genom att avstå från det som var kvinnans bestämmelse: äktenskap och barn. I stället bildar hon sig i språk, filosofi, vetenskap, konst. Hon bestiger tronen men lämnar den när hon valt sin egen efterträdare, och hon konverterar till katolicismen drygt femtio år efter det att reformationen utplånat de sista katolska fästena i riket. Hon är en minst lika intressant gestalt i svensk och europeisk historia som hjältekonungarna Gustav II Adolf och Karl XII.

Som tur är går det att få inblick i hennes tankevärld eftersom hon också skrev mycket, på franska.  Brev, som alla skrivkunniga på den tiden, men också en självbiografi och drygt 1.500 korta sentenser, oftast bara en rad eller två, som hon samlade och lät nedskriva sent i livet, i början av 1680-talet.  De har givits ut ett par gånger, senast i ett tvåspråkigt urval av Sven Stolpe 1959. Nu har samtliga tolkats av Horace Engdahl i Svenska Akademiens klassikerserie.

Vad är det då för människa som framträder i dessa maximer? Knappast ett inre uthängt till allmän beskådan, hon stryker tvärtom under vikten av att aldrig röja ”vad man i hemlighet bär i hjärtat”. Nej, hennes maximer betraktar världen och människorna från hög höjd, hon är en furstinna, så abdikerad hon är, hon jämför sig med historiens stora, en Caesar, en Alexander, och är ödmjuk endast inför Gud. Kristus nämner hon däremot aldrig i sina maximer, och mycket sällan ordet ”jag”.

Det innebär också att hon inte försöker belära eller övertyga en tänkt läsare, hon skriver ned sådant som ett långt liv har fått henne att se och inse, inte levnadsregler, inte bikt, utan ett lugnt och inte så lite självmedvetet sökande efter sanning, även om det innebär att säga emot sig själv: ”Man måste tvivla på allt, även på sina egna misstankar”.

Horace Engdahl lyfter i sitt förord fram nyckelord i maximerna:  mérite, fortune, honnêteté, gloire, alla handlar om det värde Kristina söker hos människan, vare sig hon skriver om makt, vänskap, teater, kläder, döden eller kärleken.

Engdahl översätter nyckelorden oftast med duglighet, lycka, ärlighet, ära, över huvud söker han en neutral svenska som är så lite färgad som möjligt av vår egen tid utan att för den skull försöka härma 1600-talets språk. Någon gång hajar jag till för ett ord som ”bluff”, slår i SAOB och ser att det förekommer i svenskan först på 1900-talet. Och ”les sots” översätts genomgående med ”dumbommarna”, det ordet skapades av Kellgren först 1791, de enfaldiga eller dårarna låter i mina dårvänliga öron mindre föraktfullt.

Sådant är detaljer, svårare är det med den ymniga förekomsten av pronomenet ”man”. Det ersätter både franskans ”on” och ”il faut” (man måste). Både ”on” och ”man” kunde i forna tider ersätta ”vi”, ”de”, till och med ”jag”. Problemet är att även modern franska kan använda ”on” för  ”nous”, ”je” osv, medan svenskans ”man” inte har samma elasticitet.  Att överanvända ”man” gör maximerna mer kamerala än de är på franska. Stolpe väljer ibland ”vi” medan Anneli Frigell-Aggestam och Viveca Melander ofta byter ut ”man” mot ”du”, i de maximer de tolkat för antologin ”Texter från Sapfo till Strindberg”. Det är å andra sidan att intimisera Kristinas stil. Hur en än gör är det svårt att hitta en riktigt bra lösning.

Varför över huvud taget tjafsa om ett sådant litet ord? För att pronomen styr läsningen, definierar den som talar i texten och därmed har stor betydelse för tolkningen. Och tolkats har Kristinas maximer genom åren, det har till exempel spekulerats mycket i Kristinas identitet, var hon hermafrodit? Var hon lesbisk? I maximerna finns inget stöd för sådana teser, hon lovsjunger kärleken men finner den oförenlig med äktenskap och äktenskap är i sin tur oförenligt med kvinnligt regerande: ”Hemligheten med att skaffa sig fiender är att gifta sig och att utse en arvtagare”.

Maximer var en helt ung genre när Kristina fattade gåspennan, fransmannen La Rochefoucauld gav ut sina 1664, Kristina läste dem, men hennes egna är inte lika svartsynta på gränsen till hjärtlösa. Engdahl skriver fint att hon förstår det La Rochefoucauld inte förstår, ”att viljan att vara sann är en fruktansvärd, outgrundlig kraft, som kan få en människa – vissa människor – att motstå maktens lockelse och vända ryggen åt yttre glans”.

Kristina hade med andra ord förstått Cordelia och uppskattat hennes uppriktighet, eftersom ”att tala fritt och respektfullt med furstarna är det rätta sättet att uppvakta dem”.